Ja, nu är det så att jag har en tävling på G på min andra blogg glitterbarnet.blogspot.com :)

Jag känner allt oftare hur tankarna på att skära mig kommer tillbaka..
2 nätter i rad har jag gråtit ögonen ur mig och velat dö..
Jag orkar inte om allt ska komma tillbaka.
Och jag vet att veronica inte kommer orka..

Det gör så jävla ont.
Att jag vet att jag har sårat henne.
Krossat hennes hjärta.
Inte en gång, utan flera gånger.

Jag vill skära mig så brutalt!
Så som jag kunde förr..
Då mina armar var fulla av sår.
Du de gapade, öpnna och blodiga.

Mitt huvud gör ont.
Mitt hjärta gör ont.
Min mage gör ont.
Jag gör ont.

Kan inte fatta att jag skadar den jag älskar mest.
Hon som betyder allt för mig.
Hon som räddar mig och låter mitt hjärta slå.
Tänk om vi glömmer att vi älskar varann...

Fan, vill inte tänka!
Vill inte låta mitt sjuke sinne ta över.
Kan inte prata med Veronica heller.
Vill inte störa henne ändå..
Hon är så söt när hon sover <3

Jag vill ha  sommar.
Nu!
Jag behöver det.
Vill ha kemisk lycka.
Verkar inte kunna framkalla egen..

Jag börjar bli jävligt inåtvänd känner jag.
Vill inte ens träffa Mickan.
Bara bara bebis.
Men hon behöver en paus ibland.
Även fast jag inte förstår.

Ibland sprängs jag.
Inombords...
Känns så iaf.
Som att hjärtat och lungorna ska spricka.
Att dom vill döda mig.
Att dom inte orkar med mig mer...

Vill plocka fram rakbladet nu.
Ja vill vara hennes enda...<3

Det är svårt.
Jävligt svårt.
Varje dag är en kamp.
En kamp att stå emot.
Stå emot att fråga.
För jag vet att du inte säger hela sanningen.
Det gör ont.
Så fruktansvärt ont.
Att du vill dölja det.
Hur tror du det får mig att känna mig?
Dålig.
Så jävla dålig, för jag vet att du ljuger.
Varför skulle du annars ta bort det?
Varför låter du mig inte se?
Vad vill du att jag ska tro när du hela tiden döljer det?
Kommer med undaflykter.
"Det är bara vardagliga saker"
Varför får jag inte se då?
Du saknar henne.
Jag vet det, du har sagt det.
Flera gången, och det är du som skriver först.
I wan´t to be the only girl that you´ll ever love..
Fuck.
Det gör ont.
Jag vill inte andas mer.
Vill bara ge upp.
Jag vill inte ha det såhär.
Det tycks aldrig bli bra och det är alltid jag som förstör..
Förlåt.
Men jag vill inte vara med mer..

Jag kommer antagligen aldrig bli fri.
Fri från tankar och oro.
Du kommer alltid finnas där..
Fuck you, jag hatar dig.

Bianca..
Så fort jag ser en bild på henne, ser hennes användarnamn, ett sms från henne titta fram på Veronicas mobil, får jag panik.
Jag vill springa iväg.
Mina lungor krymper, jag får svårt att andas.
Panik sprids snabbare för varje sekund.
Ovissheten.
Att inte veta.
Inte veta vad som sägs, vad som skrivs.
Inte veta vilka planer de har.
Vad dom planerar att gör utan mig.
Jag vet att hon säger att det bara är vardagliga saker.
Att om jag frågar vad som skriver så svarar hon.
Men hon ljuger..
Ljuger om vad dom skriver om..
Fan.
Jag läser hennes sms ibland.
Trots att det är något jag vet att hon verkligen inte vill.
Jag vet att jag sviker hennes förtoende som jag inte ens har..
Men jag måste få veta.
Och jag får veta alldeles för mycket.
Det gör ont.
Men paniken är nog värst.
Paniken och tårarna som ständigt vill titta fram så fort hon nämns..
Jag mår illa.
Vill inte att hon ska ta över hela mitt liv.
Men hon infekterar allt.
Allt hon pratar om, allt hon skriver om,
allt som ser ut, låter eller påminner det minsta om henne
blir som gift mot mig..
Jag vill inte ha henne här.
Kan inte andas och tårarna vill rinna, men jag låter dom inte.
För Veronicas skull.
Hon gör ont när jag är ledsen.
Jag vill inte ge henne mer ont nu.
Klumpen i halsen gör ont nu....
Jag börjar tänka tillbaka.
Att jag vill ha det som förr.
Jag tänker som förr.
Självmord.
Skära.
Blod.
Jag vill bara kunna leva en enda dag som en normal person.
En enda dag utan paniken, ångesten och tankarna.
Tankarna på att hon tänker på någon annan.
Att hon önskar jag vore någon annan..
Fan.
Det gör alldeles för ont.
Tårarna får rinna nu.
Förlåt Veronica.
Jag orkar inte misslyckas igen.
Jag vill gå tillsammans med Veronica...
Men jag måste klara det här först då.
Men det känns som att alla har gett upp.
Soc vill inte hjälpa.
Skolan vill inte hjälpa.
Dom säger en sak men gör en helt annan.
Skolan och oron över Bianca, som STÄNDIGT finns där, STÄNDIGT, får mig att må piss just nu.
FÖRSVINN!!
Varför kan du inte bara försvinna?!?!
Försvinn, jag kan inte andas..
Ser du inte att jag dör?
Du förstör mig.
Du förgiftar mig.
Du är gift.
Men ditt gift fungerar bara på mig.
Alla andra helar du.
Dom tror du är någon slags gud.
Det är bara jag som ser..
Ser hur du kan behandla någon så jävligt.
Du vill finns, tro du är något.
Känna dig duktig.
DÄRFÖR håller du dig kvar.
Du hatar mig.
Du dödar mig..
Jag förstår om du vill ha henne.
Du kunde få henne, hon var så nära.
Men jag förstörde eller hur?
Jag kom tillbaka.
Du säger att jag ska tänka på henne, på vad hon vill.
Vill hon att jag ska dö?
Att du ska förgifta mig med dina texter, sms och existens?
Kanske.
Vad vet jag?
Jag kommer nog aldrig komma över det faktum att du var på henne, hon skrev att hon var kär i dig..
Du gjorde henne lycklig,
Vafan gjorde jag?!
Jag vill inte att hon ska åka och träffa dig.
Vad ni än säger kommer jag alltid tro att ni är kära.
Ni vill ha varandra.
Ni vill älska varandra och hata mig...
Jag vet.
Hon är obeskrivligt vacker.
Men hon är min.
Iaf for now.
Så snälla sluta.
Du tar död på mig.
Inga fler "<3", inger mer "Jag saknar dig >:"
Snälla?
Jag ber dig...
Jag vet att hon börjar ibland.
Det gör nog mest ont..
Men jag tar ut allt på dig.
För du är orsaken.
Du är giftet...

Jag är förstörd...
Förlåt

Bara tre dagar kvar tills jag fyller år.
18 år.
Bara en jävla massa krav.
Skaffa körkort, köpa cigg, skaffa jobb, TA ANSVAR.

Just nu önskar jag verkligen att min mor hade gjort abort.
Fast då hade jag aldrig fått träffa min ängel..
Min älskade, vackra veronica-ängel <3
Hon som räddat mig från mig själv så många gånger.
Men det enda jag gör är att försöka förstöra hennes liv, ta ifrån henne allt.

Tänk om döden inte innebär sagolandet utan bara tystnad..

Jag är bara så rädd...
Så rädd för att hon inte vill ha mig..
Om inte hon älskar mig, vem ska då göra det?

Hon skäms. Skäms för att hon inte vågat ta sitt liv ännu.
Hon är rädd. Rädd för att döden ska vara kall. Rädd för att misslyckas.
Rädd för att aldrig mer få känna doften av trygghet och Toto.

Jag vill kunna leva en dag.
En endaste dag utan självhat och ångest.
En endaste dag utan oro.
En endaste dag utan att känna mig värdelös.
En endaste dag utan att misslyckas.
En endaste dag att kunna få dig glad.
En endaste dag utan att gråta.
En endaste dag utan att vara dålig.

Jag vill leva med dig, få dig att må bra.
Men jag kan inte.
Jag kan inte leva som alla andra.
Jag kan inte tänka som alla andra.
Jag kan inte vara som alla andra, hur mycket jag än vill.

Snälla, lämna mig inte.
Jag skulle inte klara det.
Jag vill inte vara utan dig.
Vill dela mitt liv med dig..

Men jag gör bara fel, hela tiden.
Jag är fel.
Men du ser inte...

Jag kan inte kontrollera mig och därför hatar jag mig själv.
Jag hatar att tänka på dig med någon annan, att du skulle kunna ha kul utan mig..
Jag fattar inte hur det kan göra så ont (?!)
Jag hatar att se bilderna.
Jag hatar tankarna.

Jag hatar att jag hatar mig och jag hatar att jag är så jävla ovärd.
Du förtjänar så mycket bättre men jag vill ha dig..
Jag kanske är egoistisk, men jag vill inte, kan inte leva utan dig.
Du är mitt liv, min luft, mitt ljus och jag älskar dig <3

Jag vill kunna stänga av mina tankar, stänga av allting.
Tankarna tar över allting och tar sönder mig.
Får mig att må så jävla dåligt.
Får mig att vilja dö.
Det värsta är att allt är mitt eget fel..
Jag vill bara radera allt, allt jävligt, allt dåligt.

Jag orkar inte!

Tänker alltid på vad jag äter..
Mår dåligt om jag äter fel saker eller för mycket, men nu för tiden spyr jag inte upp det.
För 1,5-2 år sen brukade jag spy nästan varje kväll.
Ville få ur mig allting jag ätit. (Jag vet att det inte fungerar så men det kändes bra iaf)

Jag kommer inte ihåg hur mycket jag vägde då, men jag kommer ihåg att jag var mycket smalare..
Sen för typ ett år sen började jag gå upp i vikt igen..
Gick väl upp kanske 10 kilo.
Nu har jag börjat gå ner igen.
Jag kämpar varje dag för att försöka stå emot hungern, försöka stå emot sötsuget.
Men jag misslyckas ständigt...

Så ikväll fick jag en flashback, jag vill tillbaka till för 2 år sedan.
Jag vill gå ner 20-25 kilo.
Just nu har jag ett bmi på 24,9 och jag mår illa och ryser i hela kroppen bara av att skriva det.
Jag vill ha ett bmi på iaf under 20, helst runt 18.
Det vore underbart.

Jag vill kunna se mina revben under ett tunt lager skinn, 
jag vill att mina nyckelben och höftben ska sticka ut.
Jag vill ha smala armar, smala ben.
Jag vill kunna ha kläder som alla andra..

Funderar på att starta en till blogg där jag ska skriva upp vad och hur mycket jag äter varje dag, för att ta kontroll över det här nu.
Ska önska mig gymkort i julklapp, börja träna och sluta äta.
Jag vill bli smal, så jag kan äta inför folk, ha fina kläder.
Må bra..

Nu gäller det bara att hålla kver de här tankarna tills imån.
Och hålla det här.
Vill bara skära sönder mina armar totalt när jag ser allt jävla fett!
För att inte tala om den jävla magen och benen...

Åh, jag mår så illa..
Ska leva på nyponsoppa, 20 kcal/ 100 gr <3

Skickar in en bild från typ 10 min sen och en bild från 26/5-10






Försökte få dom så lika som möjligt.. Fyfan..

Försöker överleva.
Varje minut, varje sekund är en kamp.
Försöker andas.
Men varje andetag är som gift.

Vet inte hur länge till jag orkar kämpa.
(Känner själv hur patetiskt det låter men orkar inte bry mig)
Fryser.
Vill bara sova..

Ingenting är värt någonting längre.
Jag orkar inte stå emellan hur länge som helst.
Jagg orkar inte heller välja.
Vilket val jag än gör så blir det fel..
På något sätt kommer jag aldrig kunna göra rätt.

Jag är ledsen, ledsen för all smärta och ditt brustna hjärta.
Men jag är nog inte din saviour den här gången..
Det är någon annans jobb.

Sen att jag fått min mor att gå sönder, totalt.
Hon satt och grät vid matbordet, grät pga mig.
Hon orkar inte med mig mer..
Jag är alldeles för mycket.

Nu känns det ännu mer rätt att ta livet av sig.
När jag vet att hon inte skulle behöva oroa sig mer.
Hon skulle kunna vara lugn.
Aldrig mer oroa sig över mig.
Aldrig mer behöva gå på massa möten med BUP, skolan och SOC.
Hon skulle vara fri..

Jag förstår inte hur du kan göra såhär mot mig..
Hur du kan sätta den pressen på mig..
Förstår du inte hur jobbigt det är?

Du kanske behöver mig, men just nu kan jag inte finnas för dig..
Jag säger att jag mår för dåligt, då ber du mig dra åt helvete.
Varför?

Inatt var allt kaos, jag skrev mitt första självmordsbrev.
Jag planerade för kanske femte gången..
Ändå så lägger du det här på mig?

Jag vet att jag har sårat dig, om och om igen..
Du borde ha lärt dig.
Även om du älskar mig så förtjänar du bättre.
Jag kan inte ge dig någonting just nu, inte ett jävla piss!

Jag kämpar som fan för att överleva  just nu.
Jag behöver inte en massa tjat om att jag ska vara tillsammans med den ena eller andra.
Kan du inte bara bestämma dig?
Hata mig eller älska mig men ändra dig inte varje sekund...

Jag förstår om det är svårt att släppa allt,
Det vill inte jag heller göra, det är därför jag hoppas på att vi kan vara vänner.
Är det ödet, som vi sa, så blir det vi tillslut.
Men inte nu, inte idag..

Du har räddat mig så många gånger, men har jag någonsin gjort någonting riktigt för dig?
Tänk på det..
Så förstår du att du är värd bättre.


Jag ska stänga in mig, inte prata med någon.
Bara fokusera på att andas, överleva..

Woshi bad mig skriva istället för att skära när jag fick världens ångest, det här är vad som blev..

Jag är inte värd er omtanke.
Jag är inte värd någonting.
Värdelös.
Det är vad jag är.
Använd mig och släng iväg mig sen.
Det är vad jag är värd.

Jag förtjänar inte lycka.
Jag förtjänar inte att le.
Jag borde låtit ångesten dödat mig för längesen.
Jag borde dött när jag hade chansen.
Tagit livet av mig.

Du hade mina föräldrar sluppit allt.
Sluppit dras med mig.
Sluppit oroa sig för mig.
Dom hade kunnat vara lugna.
Dom hade kunnat vara glada.

Jag borde kunna ta hand om mig själv.
Men jag behöver tillsyn 24/7.
Det är inte rätt.
Jag är inte sjuk.
Jag är egentligen precis som alla andra.
Jag mår inte dåligt.

Det enda jag kan göra för er.
Ni som hjälper mig.
Är att klaga.
Jag klagar om hur "dåligt" jag mår.
Låter er plocka upp bitarna av mig.
Det är inte okej!

Ni bryr er, ni tar hand om mig.
Ni försöker stå ut..
Förlåt för allt jg gjort.
Förlåt för alla gånger jag svikit er.
För alla gånger jag ljugit för att dölja mitt beroende.
Sen bara skrattat er i ansiktet när ni säger att ni bryr er.

Kan ni inte bara ta mitt liv?
Jag är inte värd att leva.
Egentligen inte värd att dö heller.
Jag borde få lida för alla gånger jag svikit, ljugit och bedragit er!
Varför ger ni inte bara upp?!

Ni kommer ALDRIG kunna hjälpa mig.
Aldrig.
Jag är förlorad.
Jag kommer aldrig bli någon.
Ingen kommer orka stå ut med mig tillräckligt länge.

Alla kommer försvinna tillslut.
Alla kommer tröttna och då står jag ensam kvar.
Utan modet att ta mitt liv.
Då kommer jag leva ensam, tycka synd om mig själv.
Då är det ni som skrattar åt mig.
Och det är rätt.
Det är vad ni borde gjort för längesen.

Ser ni inte hur fel jag är?
Att jag ständigt klagar.
Jag har inga problem.
Jag mår illa av mig själv.
Men ni verkar inte förstå och ännu en gång lägger jag skulden på er.

Men jag vet, allt är mitt fel.
Skulle ni ge upp är det för att jag är för jobbig.
Skulle ni skicka iväg mig är det för att ni inte vill ha mig mer och allt är mitt fel.
Jag vet att jag inte är lätt att hantera.
Jag kan ju förfan inte ens hantera mig själv!

Ni verkar inte kunna se hur äcklig jag är..
Men jag förstår att ni blir arga.
Jag förstår det för det hade jag också blivit.
Det blir jag, arg på mig själv.
För att jag ser alla fel och hur jag kan ändra på det men ändå väljer jag att fortsätta som jag gör.
Jag förtjänar ångesten som äter upp mig inifrån.

Jag hatar att se era blickar.
Fulla av besvikelse när mina armar och ben ännu en gång pryds av skärsår..
Jag vet ju att det är fel.
Jag vet att jag inte borde och trots att jag vet att jag sårar dem jag älskar mest så kan jag inte sluta.
Är jag inte självisk?

Sluta tjata om skolan!
Jag vet att jag borde.
Men ser du inte att jag knappt överlever?!
Jag kan ju inte andas..

Jo, jag är självisk och förtjänar inte eran kärlek eller omtanke.
Jag bara väntar på den dagen då ni ger upp.

Är det så det ska vara nu?
Är det så vi vill ha det nu?

Aldrig mer ska vi ses.
Aldrig mer ska vi höras av.
Aldrig mer ska jag få dig att le.
Aldrig mer ska jag få må bra med dig.

Det senaste har allt varit åt helvete med oss.
Jo, jag vet.
Ingenting har gått som vi planerade.
Alla dessa jävla framtidsplaner!
Jag visste att jag inte skulle tänka så, det skulle ju aldrig hålla ändå.

Alla sa det, att vi inte skulle hålla.
Vi sa att vi skulle visa dom, hur fel dom hade.
Men se hur det gick!
Se hur jag pajjade allt, och för vadå?!

Vad fick jag för det?
Jag mår bara dåligt, och får dig att må ännu sämre.
Det gör ont att se hur mycket jag skadat dig, men att du ändå är starkare än mig.
Du orkar och vågar gå vidare.

Kommer jag någonsin kunna göra det?
Kommer jag någonsin kunna släppa taget om dig?
Du är det enda som går runt i mina tankat just nu..




Woshi kom hit, är det hon som är min savior nu?
Hon tog tabletterna och någonting mer, vet inte vad.
Men så länge det finns rakhyvlar kan ingen ta allt ifrån mig.

Är känslan att såga i min egen hud, karva och få blodet att flöda, tillräckligt stark finns det ingen/ ingenting som kan hindra mig.

Ångesten är så stark, det känns som att den vill bryta sig ut ur mitt bröst.
Som att det är något med jättevassa klor som sitter och river i mitt bröst.
Som att en stor elefant sitter och trycker och jag får inte riktigt luft.
Kan inte andas men ändå försöker jag andas förgäves.

Varför fortsätter jag kämpa?
Jag vet att det ändå inte är värt det...
Jag har ändå ingen framtid.
Jag kanske blir en svensson, en vanlig jävla svensson med lagom allting.
Allting normalt.

Jag vill inte, jag vill inte ha det så!
Men jag har bara mig själv att skylla.
Jag är för lat och rädd för att ens försöka ändra på saker och ting.

Jag kan ju dra åt helvete.


På ett sätt hatar jag dig för att du finns, men jag älskar dig för du räddar mig.

Jag sa att hon skulle bestämma sig till idag, tänkte att hon skulle bestämma sig för att vara med Elin eller nåt.

Så jag bestämde mig för att känna efter, om jag kände något för Alex..
Jag vet fortfarande inte, men jag tror det.
Jag saknar henne när hon inte är här, jag blir glad när hon är här..

Men du sa att det var sista chansen.
Att vi inte kommer ses mer, du kommer inte tillbaka.
Du vill inte ens att vi ska vara vänner, du vill inte ens försöka..

Det gör så ont.. Tänker på allt vi hade,
Alla minnen med dig.
Hur fan ska jag bara kunna släppa allt det?!


Jag vet att allt är mitt fel, att det var jag som förstörde allt.
Vi hade kunnat få en fin framtid..
Tänker på alla gånger vi suttit på din terass och rökt, lyssnat på musik.
Vi sjöng med och vi var glada..

Kommer jag aldrig mer få uppleva det?
Kommer jag aldrig mer få se dig le?
Kommer jag aldrig mer få somna dig?
Kommer jag aldrig mer få flumma och vara glad med dig?
Kommer jag aldrig mer få älska dig?


Fyfan vad ont det gör..
Tårarna rinner och jag bryr mig inte ens om att torka bort dom.
Jag vet att många fler kommer falla.
Du kommer radera mig..

I guess this is goodbye </3

Jag kommer ihåg allt, allt vi sagt.
Allt vi låvade varann.
Det gör ont, att komma ihåg..

All kärlek vi hade..
Hur fan kunde det bara ta slut?
Vad fan gjorde jag så för?


Hellre ledsen med dig, än glad utan dig..

Med sönderskurna armar och regn i ögonen är jag åter mitt gamla jag..