Ännu en dag, ännu ett år..
Idag (igår) var det julafton igen då..
Fick inte vara med Veronica och hela natten till julafton så bråkade vi typ..
Jag grät helt hysteriskt ochh letade desperat efter ett rakblad utan resultat.
Jag tog en nagelsax och försökte få fram iaf lite blod och när det inte fungerade så klippte jag.
Ytterst lite dock..
Jag hatar det,.
Hatar att ständigt vara orolig för att förlora veronica..
Vågar inte bli arg på henne, vågar inte säga vad jag tycker, vågar inte..
Jag vill inte bråka mer.
Vill inte bråka om att vi inte har sex, om att jag bara gråter hela tiden, att jag inte förstår hur bra jag har det, osv..
Det finns någonting inom mig, någonting som får mig att må dåligt trots att jag inte har någon anledning till det.
Jag känner mig så dålig pga det, och det får mig att må ännu sämre.
Jag tar hela tiden Veronicas tid till att klaga över hur jag har det, fast det i själva verket är hon som har det illa.
Hon säger att hon inte behöver hjälp, att hon mår bra av att inte prata om saker men jag kan inte riktigt tro på det. Med tanke på allt som hon har gått igenom så är det inte konstigt att hon behöver prata, om sina känslor, hon behöver få gråta <3
Men nej, det är alltid jag som ska få prata ut och hon som ska få mig att må bra när jag mår som värst och bara vill ta livet av mig..
Hur jävla kul är det att han en flickvän, någon man älskar mer än allt annat, som hela tiden äger att hon vill ta livet av sig?!
Hur jävla kul är det?!
Fatta hur jävla värdelös man känner sig, som att man inte är värd att kämpa för..
Jag vet inte vad jag ska göra..
Allt var mycket bättre förr, vi bråkade inte alls lika mycket då, vi var bara glada <3
Men jag hoppas att allt blir bättre imån, har ju inte träffat henne på typ 2 dagar då, inte särskilt mycket kanske men för mig är 5 min utan henne en evighet..
Så fort jag är utan henne så faller jag och jag landar hårt.
Det finns ingen som tar emot mig när hon inte är där, det gör ont..
När jag inte är med henne är det bara tanken på att hon faktiskt älskar mig som kan stoppa mig från att skära mig, om inte ångesten är för stor.
Då kan ingenting hindra mig..
Jag börjar bli mer och mer desperat, jag måste få skaffat ett rakblad tills jag ska till slottis, annars får jag be Linzie ta med sig ett till mig <3
Hon skulle faktiskt göra det, hoppas jag, hon fick ju mitt när jag åkte ifrån BUP-akuten..
Jag saknar faktiskt BUP-akuten lite, men bara hur det var på dagen när man hade något att göra, när vi busade osv..
Inte nätterna, dom var hemska..
Nu har jag inget mer att skriva..
Fick inte vara med Veronica och hela natten till julafton så bråkade vi typ..
Jag grät helt hysteriskt ochh letade desperat efter ett rakblad utan resultat.
Jag tog en nagelsax och försökte få fram iaf lite blod och när det inte fungerade så klippte jag.
Ytterst lite dock..
Jag hatar det,.
Hatar att ständigt vara orolig för att förlora veronica..
Vågar inte bli arg på henne, vågar inte säga vad jag tycker, vågar inte..
Jag vill inte bråka mer.
Vill inte bråka om att vi inte har sex, om att jag bara gråter hela tiden, att jag inte förstår hur bra jag har det, osv..
Det finns någonting inom mig, någonting som får mig att må dåligt trots att jag inte har någon anledning till det.
Jag känner mig så dålig pga det, och det får mig att må ännu sämre.
Jag tar hela tiden Veronicas tid till att klaga över hur jag har det, fast det i själva verket är hon som har det illa.
Hon säger att hon inte behöver hjälp, att hon mår bra av att inte prata om saker men jag kan inte riktigt tro på det. Med tanke på allt som hon har gått igenom så är det inte konstigt att hon behöver prata, om sina känslor, hon behöver få gråta <3
Men nej, det är alltid jag som ska få prata ut och hon som ska få mig att må bra när jag mår som värst och bara vill ta livet av mig..
Hur jävla kul är det att han en flickvän, någon man älskar mer än allt annat, som hela tiden äger att hon vill ta livet av sig?!
Hur jävla kul är det?!
Fatta hur jävla värdelös man känner sig, som att man inte är värd att kämpa för..
Jag vet inte vad jag ska göra..
Allt var mycket bättre förr, vi bråkade inte alls lika mycket då, vi var bara glada <3
Men jag hoppas att allt blir bättre imån, har ju inte träffat henne på typ 2 dagar då, inte särskilt mycket kanske men för mig är 5 min utan henne en evighet..
Så fort jag är utan henne så faller jag och jag landar hårt.
Det finns ingen som tar emot mig när hon inte är där, det gör ont..
När jag inte är med henne är det bara tanken på att hon faktiskt älskar mig som kan stoppa mig från att skära mig, om inte ångesten är för stor.
Då kan ingenting hindra mig..
Jag börjar bli mer och mer desperat, jag måste få skaffat ett rakblad tills jag ska till slottis, annars får jag be Linzie ta med sig ett till mig <3
Hon skulle faktiskt göra det, hoppas jag, hon fick ju mitt när jag åkte ifrån BUP-akuten..
Jag saknar faktiskt BUP-akuten lite, men bara hur det var på dagen när man hade något att göra, när vi busade osv..
Inte nätterna, dom var hemska..
Nu har jag inget mer att skriva..
