Sitting in my room, waiting for someone.
"Hela världen är så underbar, om man är korkad, tom och glad."
Ja, det stämmer verkligen. Det finns stunder då hela världen är underbar och man är glad för ingenting nästan.
Helt otroligt underbart.
Skriver massa bös, mest för att uppdatera och för att jag vill.
Sommaren är helt underbar, för det mesta. När det är lagom varmt och behagligt.
Föredrar ändå att vara inomhus, mest för att skydda mig.
Men ju mer jag isolerar mig, desto större risk att jag skadar mig, blir mer instängd.
Wow! Jag har varit "fri" från självskadandet i en och en halv dag. Oj, duktigt.
Nej, det som är duktigt är att aldrig börja överhuvudtaget. Har du väl börjat skada dig själv och kommit in i det, gjort det till en vana, något att "tycka om". Då är det jävligt svårt att ta sig ur.
Snackar inte bara om att skära sig. Det kan ju vara andra saker. Saker som skadar en själv och ens kropp.
Jag vill inte riktigt erkänna dumma saker jag gör.
Jag menar inte att göra någonting man inte får och sen säga "det var inte jag", utan om folk frågar varför jag skär mig eller säger åt mig att sluta så säger jag bara att jag inte gör det.
Detta gäller alla dumma/dåliga saker jag gör.
Säger bara "men det gör jag inte (:" och ler, för leendet ska övertyga dem om att jag faktiskt inte gör det där dumma dom påstår.
Jag erkänner inte för mig själv heller egentligen. Säger bara "men det är inte på riktigt, blabla, så det gills inte ändå..".
Fast egentligen är det väl ändå på riktigt? Jag menar, att skära sig med ett rakblad, trycka det mot huden och dra, se blodet rinna fram. Det är väl ändå på riktigt då?
Man sätter nya gränser för sig själv. Ständigt.
Om du en kväll/dag/natt skär dig och det blir djupare än du tänkt. Du blir rädd och lovar dig själv att det är sista gången.
Men istället har du satt en ny gräns för dig själv. Du gör det igen och det blir bara djupare.
Omedvetet testar du dig själv, hur långt kan du få dig själv att gå.
Kan du kanske t.o.m få dig själv att ta steget ut för kanten?
Vissa saker borde man kanske inte berätta för folk. Saker man tänker och gör.
Men man borde inte heller hålla allt för sig själv.
Saker man tänker och som man säger, kan få folk att tro man är sinnessjuk. Man är inte "normal" om man tänker si och så.
Blabla, säger jag då. Vem fan är normal då? Ja, inte jag iaf. Och jag vill inte vara det heller.
Ibland ser jag saker, ibland hör jag saker. Men det gör väl ändå alla ibland?..
Även om fallet inte är så, så tror jag inte att jag är sinnessjuk bara för det. Jag har bara livlig fantasi, okej?
Hm, jag har inte så mycket mer att skriva för tillfället.
Kanske blir ett till inlägg senare men det tvivlar jag på (:
Ja, det stämmer verkligen. Det finns stunder då hela världen är underbar och man är glad för ingenting nästan.
Helt otroligt underbart.
Skriver massa bös, mest för att uppdatera och för att jag vill.
Sommaren är helt underbar, för det mesta. När det är lagom varmt och behagligt.
Föredrar ändå att vara inomhus, mest för att skydda mig.
Men ju mer jag isolerar mig, desto större risk att jag skadar mig, blir mer instängd.
Wow! Jag har varit "fri" från självskadandet i en och en halv dag. Oj, duktigt.
Nej, det som är duktigt är att aldrig börja överhuvudtaget. Har du väl börjat skada dig själv och kommit in i det, gjort det till en vana, något att "tycka om". Då är det jävligt svårt att ta sig ur.
Snackar inte bara om att skära sig. Det kan ju vara andra saker. Saker som skadar en själv och ens kropp.
Jag vill inte riktigt erkänna dumma saker jag gör.
Jag menar inte att göra någonting man inte får och sen säga "det var inte jag", utan om folk frågar varför jag skär mig eller säger åt mig att sluta så säger jag bara att jag inte gör det.
Detta gäller alla dumma/dåliga saker jag gör.
Säger bara "men det gör jag inte (:" och ler, för leendet ska övertyga dem om att jag faktiskt inte gör det där dumma dom påstår.
Jag erkänner inte för mig själv heller egentligen. Säger bara "men det är inte på riktigt, blabla, så det gills inte ändå..".
Fast egentligen är det väl ändå på riktigt? Jag menar, att skära sig med ett rakblad, trycka det mot huden och dra, se blodet rinna fram. Det är väl ändå på riktigt då?
Man sätter nya gränser för sig själv. Ständigt.
Om du en kväll/dag/natt skär dig och det blir djupare än du tänkt. Du blir rädd och lovar dig själv att det är sista gången.
Men istället har du satt en ny gräns för dig själv. Du gör det igen och det blir bara djupare.
Omedvetet testar du dig själv, hur långt kan du få dig själv att gå.
Kan du kanske t.o.m få dig själv att ta steget ut för kanten?
Vissa saker borde man kanske inte berätta för folk. Saker man tänker och gör.
Men man borde inte heller hålla allt för sig själv.
Saker man tänker och som man säger, kan få folk att tro man är sinnessjuk. Man är inte "normal" om man tänker si och så.
Blabla, säger jag då. Vem fan är normal då? Ja, inte jag iaf. Och jag vill inte vara det heller.
Ibland ser jag saker, ibland hör jag saker. Men det gör väl ändå alla ibland?..
Även om fallet inte är så, så tror jag inte att jag är sinnessjuk bara för det. Jag har bara livlig fantasi, okej?
Hm, jag har inte så mycket mer att skriva för tillfället.
Kanske blir ett till inlägg senare men det tvivlar jag på (:
