Mörker..
Jag faller, faller..
Längre och längre in i dimman,
djupare ner i mörkret faller jag..
Vad gör man?
Vad gör man när ångesten griper tag i en inifrån och river sönder en?!
Vad fan gör man?
Rakbladen är min tröst, min drog,
men samtidigt det som drar mig ännu djupare ner i dimman..
Varje gång jag drar rakbladet över armen och låter det smeka fram blodet,
varje gång jag gör det så sviker jag de jag älskar..
Jag sviker Veronica mest.
Hon litar ju fortfarande på att jag kan sluta, att jag har styrkan och modet att sluta..
Ändå så fortsätter jag..
På något sätt tror jag att det är min tröst, jag bekräftar på något sätt att jag är dålig.
Jag vet ju att jag inte mår dåligt egentligen, men något är det ju.
Det kan ju inte bara vara viljan att få uppmärksamhet som får mig att fundera på självmord nästan varje dag?
Jag är påväg till ett behandlingshem, förhoppningsvis får Veronica komma till ett liknande ställe så hon kan få hjälp och må bra, det är allt jag vill.
Att hon ska må bra och vara glad..
Självklart vill jag också slippa tankarna på självmord och slippa känslan av att stäändigt vara hatad och känslan av att ständigt svika och såra!
Varför kan jag inte bara vara normal?
Varför kan jag inte bara slippa känna som jag gör?
Varför kan jag inte bara vara det stöd som Veronica behöver?
Hjälpa henne..
Hon är mitt allt och skulle jag förlora henne så skulle jag inte kunna leva vidare..
Jag behöver henne, kanske mer än jag älskar henne.
Men jag älskar henne mer än allt i hela världen..
Varför kan jag inte bara finnas där för henne? Vara hennes axel hon kan gråta mot?
Istället för att det alltid ska vara jag som tjatar om mina känslor och gråter mot hennes axel?
Varför är det jag som kommer förstöra allt?
Jag känner på mig attallt kommer falla snart, väldigt snart.
Om ca. 2 veckor har jag och Veronica 1 år tillsammans.
Jag kommer sabba det, totalt, jag känner det på mig..
FAN! Om jag hamnar på ungdomshem så kanske jag inte ens får vara med henne den dagen, inte kan..
Speciellt om hon också hamnar på ett sådant ställe..
Shit, vi kommer falla och landa hårt. Väldigt hårt.
Jag hoppas från botten av mitt hjärta att vi kommer klara dettillsammans, jag vill verkligen det.
Hon är min ängel, min kaosflicka, min självmordsprinsessa, mitt allt helt enkelt <3
Hoppar hon så hoppas jag ..
Längre och längre in i dimman,
djupare ner i mörkret faller jag..
Vad gör man?
Vad gör man när ångesten griper tag i en inifrån och river sönder en?!
Vad fan gör man?
Rakbladen är min tröst, min drog,
men samtidigt det som drar mig ännu djupare ner i dimman..
Varje gång jag drar rakbladet över armen och låter det smeka fram blodet,
varje gång jag gör det så sviker jag de jag älskar..
Jag sviker Veronica mest.
Hon litar ju fortfarande på att jag kan sluta, att jag har styrkan och modet att sluta..
Ändå så fortsätter jag..
På något sätt tror jag att det är min tröst, jag bekräftar på något sätt att jag är dålig.
Jag vet ju att jag inte mår dåligt egentligen, men något är det ju.
Det kan ju inte bara vara viljan att få uppmärksamhet som får mig att fundera på självmord nästan varje dag?
Jag är påväg till ett behandlingshem, förhoppningsvis får Veronica komma till ett liknande ställe så hon kan få hjälp och må bra, det är allt jag vill.
Att hon ska må bra och vara glad..
Självklart vill jag också slippa tankarna på självmord och slippa känslan av att stäändigt vara hatad och känslan av att ständigt svika och såra!
Varför kan jag inte bara vara normal?
Varför kan jag inte bara slippa känna som jag gör?
Varför kan jag inte bara vara det stöd som Veronica behöver?
Hjälpa henne..
Hon är mitt allt och skulle jag förlora henne så skulle jag inte kunna leva vidare..
Jag behöver henne, kanske mer än jag älskar henne.
Men jag älskar henne mer än allt i hela världen..
Varför kan jag inte bara finnas där för henne? Vara hennes axel hon kan gråta mot?
Istället för att det alltid ska vara jag som tjatar om mina känslor och gråter mot hennes axel?
Varför är det jag som kommer förstöra allt?
Jag känner på mig attallt kommer falla snart, väldigt snart.
Om ca. 2 veckor har jag och Veronica 1 år tillsammans.
Jag kommer sabba det, totalt, jag känner det på mig..
FAN! Om jag hamnar på ungdomshem så kanske jag inte ens får vara med henne den dagen, inte kan..
Speciellt om hon också hamnar på ett sådant ställe..
Shit, vi kommer falla och landa hårt. Väldigt hårt.
Jag hoppas från botten av mitt hjärta att vi kommer klara dettillsammans, jag vill verkligen det.
Hon är min ängel, min kaosflicka, min självmordsprinsessa, mitt allt helt enkelt <3
Hoppar hon så hoppas jag ..
