En del av mitt liv..
Jag har skrivit på det här ett tag, känner att jag behöver få ut det nu.
Mitt jag..
Ja, jag vet inte riktigt vart jag ska börja..
Jag heter Martina och är 16 år, född 12 Januari 1993, och har just nu endast en månad kvar av mitt sommarlov som jag längtat efter så mycket det senaste året.
Jag är tillsammans med en tjej som heter Veronica, hon är i stort sett mitt allt.
Jag älskar henne och vi har varit tillsammans i snart 9 månader och vi är “förlovade”, inte lagligt men i våra hjärtan iaf.
Jag tror att all den tid vi varit tillsammans nu när det är sommarlov och vi kunnat sova med varandra nästan varje natt har gjort att vi glömt av hur det är när vi saknar varandra så mycket så vi nästan inte kan andas och ringer till varandra mitt i natten och gråter i telefonen..
Vi har börjat glömma att vi faktiskt älskar varandra och alla de där småsakerna som annars inte hade spelat någon roll gör att hon tar täcke och kudde och sover i en annan säng.
Det gör ont, när hon lämnar mig sådär..
Men jag ska inte säga något, jag försummar ju henne, och hon borde förstå att mitt egoistiska sätt skadar vårat förhållande.
Jag måste börja tänka på henne, vad hon vill. Visserligen så gör jag väl kanske redan det, kanske lite för mycket t.o.m.
Jag måste väl få bestämma iaf lite över mig själv?
Få göra några saker som jag vill och inte bara för hennes skull, för att hon ska bli nöjd?
Det är svårt att veta hur man ska göra, för hur jag än gör så verkar det ju bli fel på ett eller annat sätt..
Ska gå lite närmare in på mitt psyke som blivit aningen sämre och instabilt på sistone.
Antar att det började sommarlovet till 8:an, tyckte det skulle bli så jobbigt att gå tillbaka till skolan och behöva jobba eftersom man nu skulle få betyg.
Det satte press på mig, jag orkade inte riktigt, den hösten var också den som min Morfar dog, jag kommer inte ihåg vilket datum eller så men jag kommer ihåg att när jag fått reda på det så grät jag en massa innan jag sedan tog mig samman, satte mig i badkaret och skar mig i handlederna.
Okej, “skar” kanske är att överdriva, rispa (som dom säger på soc) är väl mer rätt ord att använda just vid det här tillfället.
Jag satt i badkaret med lite vatten, rispade hårt med en nagelsax, flera gånger på samma ställe, om och om igen. Jag ville dö, iaf slippa känna.
Det var nog första gången jag fick känna en glimt av dödslängtan.
Dagen efter gick jag till skolan även om jag var helt förstörd, både inuti och utanpå. Mina kompisar som såg vad jag hade gjort undrade varför och jag skrev en lapp, eftersom jag inte kunde öppna munnen utan att börja gråta, som förklarade allt och som de sedan läste.
Jag tror att dom redan vid det här laget hade börjat bli lite oroliga för mig och min psykiska hälsa. Men jag försökte försäkra dom om att allt var okej.
Efter ett tag fastnade jag i det, skärandet alltså. Kanske var jag redan fast den där kvällen då jag ville sluta känna och försökte rispa upp mina handleder, kanske inte..
Det blev ett beroende tillslut iaf, jag försökte hela tiden gå djupare, hitta vassare och bättre saker att skära med.
Till en början lyckades jag inte så bra och jag var nog lite feg också, om det var bra eller dåligt, får man ju tycka som man vill.
Efter ett tag kom man ju på det där med att peta rakblad ur rakhyvlar och det blev en succé. Det fungerade perfekt, speciellt för mig som ännu inte vågade trycka så hårt.
Rakbladen blev snabbt trogna och kära “vänner” som hjälpte mig.
Dom hjälpte när man var tvungen att ta sig ur “overklighetskänslorna”, de hjälpte när man inte ville känna, när man ville känna, när man hatade sig själv extra mycket, när man var tvungen att lätta på ångsten, när man inte kunde sova, osv.
Rakbladen var helt enkelt en otrolig hjälp, och gjorde man inte så mycket och på ställen man inte visade så ofta så behövde ingen få veta..
Fast riktigt så var det ju inte, dom i min klass fick reda på det rätt snabbt då jag började kavla upp ärmarna allt oftare..
Jobbigare blev det när mina föräldrar fick reda på det till slut. Till en början sa min mor bara åt mig att sluta med det och sådär, och jag sa att jag skulle sluta, att jag redan hade slutat så det var lugnt.
Men det sa jag ju bara för att få henne att sluta tjata så jävligt..
Ännu en gång har jag brutit löftet.
Ännu en gång har jag svikit.
Jag älskar ju er, men jag hatar mig själv, därför är det så svårt..
Det är ännu svårare att stå emot nu när det känns som att ni slutat bry er,
nu när ni inte kommenterar det längre, knappt ägnar det en blick..
Antingen säger ni ingenting, ni som förr protesterade högljutt varje gång ni såg nåt
Nytt och bad mig sluta för att ni älskade mig, eller så blir ni besvikna och säger:
“jaha, vad var det den här gången då?”, eller, “varför?”
Förr var det annorlunda, förr var det ingen vana.. Har ni nu vant er så pass att
ni inte ens bryr er om att ge mig något som får mig att fortsätta kämpa?
När ni, som jag älskar och behöver, inte bryr er, då kommer jag falla och jag kommer slå hårt.
När ingen bryr sig, när ingen tror på mig, då finns det heller ingen som stoppar mig.
Jag gör ju inte det själv, jag hatar ju mig själv, vet att jag förtjänar det.
Men jag förtjänar inte er för alla gånger som jag svikit er trots att jag låvat..
Jag vet att jag är för mycket, för krävande, att ni har egna saker att tänka på och inte behöver ha all min “skit” över er också. Men jag lyssnar på er, det gör jag, jag försöker förstå. Det är inte alltid så lätt att förstå hur någon annan känner och från om med nu ska jag inte beklaga mig för Toto mer, hon har alldeles redan för mycket..
Hon har sig själv att ta hand om + andra, därför behöver hon inte mina tårar, min ångest, min dödslängtan och mina svek varenda dag och natt.
Förlåt min Älskling, jag är verkligen ledsen, men jag ska försöka att inte tynga dig mer. Nu ska mina tårar, min ångest, min oro och dödslängtan utövas i ensamhet, du ska inte behöva ta del av det mer.
När jag är med dig ska jag skratta och le, visa min kärlek till dig och göra dig glad och få dig att må bra, jag ska göra mitt bästa och i ensamheten släpper jag sedan ut det.
Då blir det bättre för dig, lilla vän.
Då ska jag kämpa med mitt i ensamhet och hjälpa er kämpat med erat tills ni klarat er igenom <3
Ångesten tar sönder mig!
Den river och sliter som ett monster inom mig..
Vafan ska jag göra?! Jag trodde det hade blivit bra men nu så kommer ångesten tillbaka, igen och lika stark som innan..
I magen, i bröstet, överallt i hela kroppen! Jag klarar det inte ;_;
Hittade ett rakblad förut, eller en rakhyvel med ett fint rakblad i ..
Iofs hade jag behövt rakhyveln mer då jag inte haft någon på väldigt länge och inte kunnat raka mig någonstans.
Jag vet att jag bara kan skylla mig själv för att dom gömmer undan alla rakhyvlar i hela huset för mig men det är hemskt! Känner verkligen att de inte litar på mig, det känns inte särskilt bra..
Jag vill skära mig, se blodet flöda!
Trots att jag fortfarande får rysningar då jag lyssnar på låten och tänker tillbaka på när jag skar mig i handleden av misstag så det blev så pass djupt att blodet sprutade..
Jag är trött, så jävla trött men ändå så kan jag inte sova ><
Ångesten gräver inuti mig, hur fan ska jag kunna sova då?! När det gör så jävla ont .-.
Jag vet inte hur mycket till jag kommer klara av.
Jag vill inte åka till Slottis för jag är så jävla orolig för Veronica ;_;
Inte det är jag är så jävla bäst och viktig, för det är jag ju inte, så att hon inte kommer klara sig en liten stund utan mig -.-
Hon är stark, hon klarar sig..
Men är ändå rädd för att hon ska skada sig, ordentligt.. Så jävla orolig för att hon ska försvinna ;_; Hon är ju mitt allt!
Jag har ju Mickan och dom men det är ju inte samma sak…
Jag försöker vara snäll mot min mor men hon gör det så jävla svårt för mig!
Visst är jag bråkig och gör det hon säger åt mig att INTE göra osv men vafan?
Hon har blivit så jävla nojjig sen jag råkade skära för djupt i handleden, hon trodde la jag försökte ta livet av mig -.-, det var ju bara en olycka o:
Men seriöst, jag kommer typ dö på Slottis! Ingen Toto att sova bredvid, ingen Toto som stoppar mig när jag försöker göra dumma saker, ingen Toto som håller om mig och håller mig lugn när vi ska sova, ingen Toto som försäkrar mig om att allt är bra eller kommer bli bra..
Visst, vi kan ringa och sms:a men det är ju inte samma sak! ;_;
Och jävla Linnea som säger att hon saknar Veronicas doft osv!! Fan e de?! Brukar hon gå och lukta på mig flickvän eller?! Nej, dom kanske står och kramas som jävla idioter i korridoren i skolan -.-
Fan, varför måste jag överreagera så jävligt?..
Förlåt..
Jag kan inte gråta..
Jag ska försöka ta mig in till badrummet så att jag kan spy.. Mår så jävla illa.
Antingen är det ångesten, spriten eller all jävla mat jag käkat på sistone!
När jag kommer till Slottis är det slut på mat för min del… Om jag nu kommer dit någon gång vill säga..
Längesen jag skrev, har inte haft inspiration, inte varit med riktigt..
Humöret har skiftat häftigt, dagarna består av humörsvängningar ständigt.
Varje dag går jag ifrån att på morgonen vara både glad och orolig, ångest. Men inte så mycket ångest.
Dagen i helhet ändras pga vad som händer men mestadels är det rätt ångestfyllt och jag gråter mycket..
Kvällen sen brukar det vara bra ända tills jag är ensam och då blir jag suicid.
Tänker på självmord nästan varje kväll..
Jag har försökt ta livet av mig 3 gånger, eller iaf gått så långt som att jag velat och försökt men blivit stoppad eller inte lyckats..
Första gången var nog när jag var hemma hos Veronica en morgon och läste hennes dagbok och hon fick reda på det och ville att jag skulle gå hem, hon ville inte prata med mig.
Jag gjorde som hon sa, jag gick hem från henne, jag grät hela vägen, jag gick utan skor, de skorna jag hade haft på mig hem till henne var hennes och eftersom jag var helt säker på att jag skulle ta livet av mig så ville jag inte att hon skulle behöva gå hem till mig för att hämta sina skor.
När jag hade kommit till bilvägen, busshållplatsen så satt jag där. Jag letade fram ett rakblad och skar mig tafatt över handlederna. Rakbladet var väldigt slött och blodet tittade nästa inte ens fram..
Jag blev galen, jag ville ju bara dö nu när jag trodde att jag inte hade Veronica längre.
Jag fortsatte gå ändå tills jag kom fram till Myggenäs korsväg, jag väntade på en buss och hoppade på den och åkte till Häggvall där jag träffade Veronica.
Jag grät och bad om förlåtelse, jag ville bara ha henne kvar.
Jag berättade inte just då för veronica om att jag försökt “ta livet av mig”.
Det blev bättre, tror hon förlät mig, kanske inte just då men hon såg över det.
Senare den kvällen satt jag på mitt rum, jag lyssnade på musik och satt med ett rakblad tryckt mot handleden.
Jag skulle bara göra lite, jag ville inte dö. Ville bara att det skulle synas..
Jag drog rakbladet och blodet började spruta, jag satte handen för såret, försökte stoppa blodet, jag ville inte behöva säga till min mamma, jag vill stoppa det själv.
Jag var rädd, jag ville inte dö, jag visste att jag inte skulle dö, men jag kunde inte förstå varför jag hade gjort som jag hade.
Varför gjorde jag sånt?
Jag fick inte stopp på blodet, jag lyfte på handen och blodet sprutade upp på armen, jag sprang ner för trappan och visade man mamma.
Hon började skrika och gråta och jag fick lugna ner henne.
Jag grät och bad om förlåtelse, sa att det inte var meningen.
Hon sa att jag inte behövde säga förlåt, jag skulle bara aldrig göra så igen.
Jag lovade.
Ambulansen kom och la bandage runt min handled och sen åkte dom och vi åkte efter i bilen in till akuten i kungälv.
Vi satt där i några timmar, det började blöda igenom..
Jag var rädd men jag visade det inte, utan skrattade bara och kollade på tv.
Jag smsa:de Veronica, sa att jag var på akuten i kungälv, att jag hade skurit mig lite för djupt.
Hon blev arg, hon var orolig och det kan jag förstå.
Efter ett tag fick vi komma in, jag var tvungen att sy.
När de tog bort bandagen som ambluancepersonalen satt dit så började blodet flöda igen, jag bara grät, jag ville inte att min mamma skulle behöva se det.
Men hon var så snäll, satt brevid mig och höll min hand, hon tryckte den hårt när de stack sprutan i såret för att bedöva.
Det gjorde så ont, jag glömmer nog aldrig den smärtan.
Efter de sytt så lindade de in min handled igen och vi fick åka hem, jag var trött och mina föräldrar med.
Dagen efter, när jag skulle träffa Veronica, jag kommer inte ihåg det men jag antar att det inte var vackert. Hon hade skickat massa sms kommer jag ihåg, hon trodde jag hade dött..
Vad skulle jag säga för att ta bort all oro och smärta hon fått utstå p.g.a mig?
Det fanns ju ingenting jag kunde gör utom att säga förlåt och lova att aldrig mer göra om det, mer än så går ju inte att göra.
Skulle jag kunna göra det ogjort skulle jag gjort det, utan tvekan.
Mitt jag..
Ja, jag vet inte riktigt vart jag ska börja..
Jag heter Martina och är 16 år, född 12 Januari 1993, och har just nu endast en månad kvar av mitt sommarlov som jag längtat efter så mycket det senaste året.
Jag är tillsammans med en tjej som heter Veronica, hon är i stort sett mitt allt.
Jag älskar henne och vi har varit tillsammans i snart 9 månader och vi är “förlovade”, inte lagligt men i våra hjärtan iaf.
Jag tror att all den tid vi varit tillsammans nu när det är sommarlov och vi kunnat sova med varandra nästan varje natt har gjort att vi glömt av hur det är när vi saknar varandra så mycket så vi nästan inte kan andas och ringer till varandra mitt i natten och gråter i telefonen..
Vi har börjat glömma att vi faktiskt älskar varandra och alla de där småsakerna som annars inte hade spelat någon roll gör att hon tar täcke och kudde och sover i en annan säng.
Det gör ont, när hon lämnar mig sådär..
Men jag ska inte säga något, jag försummar ju henne, och hon borde förstå att mitt egoistiska sätt skadar vårat förhållande.
Jag måste börja tänka på henne, vad hon vill. Visserligen så gör jag väl kanske redan det, kanske lite för mycket t.o.m.
Jag måste väl få bestämma iaf lite över mig själv?
Få göra några saker som jag vill och inte bara för hennes skull, för att hon ska bli nöjd?
Det är svårt att veta hur man ska göra, för hur jag än gör så verkar det ju bli fel på ett eller annat sätt..
Ska gå lite närmare in på mitt psyke som blivit aningen sämre och instabilt på sistone.
Antar att det började sommarlovet till 8:an, tyckte det skulle bli så jobbigt att gå tillbaka till skolan och behöva jobba eftersom man nu skulle få betyg.
Det satte press på mig, jag orkade inte riktigt, den hösten var också den som min Morfar dog, jag kommer inte ihåg vilket datum eller så men jag kommer ihåg att när jag fått reda på det så grät jag en massa innan jag sedan tog mig samman, satte mig i badkaret och skar mig i handlederna.
Okej, “skar” kanske är att överdriva, rispa (som dom säger på soc) är väl mer rätt ord att använda just vid det här tillfället.
Jag satt i badkaret med lite vatten, rispade hårt med en nagelsax, flera gånger på samma ställe, om och om igen. Jag ville dö, iaf slippa känna.
Det var nog första gången jag fick känna en glimt av dödslängtan.
Dagen efter gick jag till skolan även om jag var helt förstörd, både inuti och utanpå. Mina kompisar som såg vad jag hade gjort undrade varför och jag skrev en lapp, eftersom jag inte kunde öppna munnen utan att börja gråta, som förklarade allt och som de sedan läste.
Jag tror att dom redan vid det här laget hade börjat bli lite oroliga för mig och min psykiska hälsa. Men jag försökte försäkra dom om att allt var okej.
Efter ett tag fastnade jag i det, skärandet alltså. Kanske var jag redan fast den där kvällen då jag ville sluta känna och försökte rispa upp mina handleder, kanske inte..
Det blev ett beroende tillslut iaf, jag försökte hela tiden gå djupare, hitta vassare och bättre saker att skära med.
Till en början lyckades jag inte så bra och jag var nog lite feg också, om det var bra eller dåligt, får man ju tycka som man vill.
Efter ett tag kom man ju på det där med att peta rakblad ur rakhyvlar och det blev en succé. Det fungerade perfekt, speciellt för mig som ännu inte vågade trycka så hårt.
Rakbladen blev snabbt trogna och kära “vänner” som hjälpte mig.
Dom hjälpte när man var tvungen att ta sig ur “overklighetskänslorna”, de hjälpte när man inte ville känna, när man ville känna, när man hatade sig själv extra mycket, när man var tvungen att lätta på ångsten, när man inte kunde sova, osv.
Rakbladen var helt enkelt en otrolig hjälp, och gjorde man inte så mycket och på ställen man inte visade så ofta så behövde ingen få veta..
Fast riktigt så var det ju inte, dom i min klass fick reda på det rätt snabbt då jag började kavla upp ärmarna allt oftare..
Jobbigare blev det när mina föräldrar fick reda på det till slut. Till en början sa min mor bara åt mig att sluta med det och sådär, och jag sa att jag skulle sluta, att jag redan hade slutat så det var lugnt.
Men det sa jag ju bara för att få henne att sluta tjata så jävligt..
Ännu en gång har jag brutit löftet.
Ännu en gång har jag svikit.
Jag älskar ju er, men jag hatar mig själv, därför är det så svårt..
Det är ännu svårare att stå emot nu när det känns som att ni slutat bry er,
nu när ni inte kommenterar det längre, knappt ägnar det en blick..
Antingen säger ni ingenting, ni som förr protesterade högljutt varje gång ni såg nåt
Nytt och bad mig sluta för att ni älskade mig, eller så blir ni besvikna och säger:
“jaha, vad var det den här gången då?”, eller, “varför?”
Förr var det annorlunda, förr var det ingen vana.. Har ni nu vant er så pass att
ni inte ens bryr er om att ge mig något som får mig att fortsätta kämpa?
När ni, som jag älskar och behöver, inte bryr er, då kommer jag falla och jag kommer slå hårt.
När ingen bryr sig, när ingen tror på mig, då finns det heller ingen som stoppar mig.
Jag gör ju inte det själv, jag hatar ju mig själv, vet att jag förtjänar det.
Men jag förtjänar inte er för alla gånger som jag svikit er trots att jag låvat..
Jag vet att jag är för mycket, för krävande, att ni har egna saker att tänka på och inte behöver ha all min “skit” över er också. Men jag lyssnar på er, det gör jag, jag försöker förstå. Det är inte alltid så lätt att förstå hur någon annan känner och från om med nu ska jag inte beklaga mig för Toto mer, hon har alldeles redan för mycket..
Hon har sig själv att ta hand om + andra, därför behöver hon inte mina tårar, min ångest, min dödslängtan och mina svek varenda dag och natt.
Förlåt min Älskling, jag är verkligen ledsen, men jag ska försöka att inte tynga dig mer. Nu ska mina tårar, min ångest, min oro och dödslängtan utövas i ensamhet, du ska inte behöva ta del av det mer.
När jag är med dig ska jag skratta och le, visa min kärlek till dig och göra dig glad och få dig att må bra, jag ska göra mitt bästa och i ensamheten släpper jag sedan ut det.
Då blir det bättre för dig, lilla vän.
Då ska jag kämpa med mitt i ensamhet och hjälpa er kämpat med erat tills ni klarat er igenom <3
Ångesten tar sönder mig!
Den river och sliter som ett monster inom mig..
Vafan ska jag göra?! Jag trodde det hade blivit bra men nu så kommer ångesten tillbaka, igen och lika stark som innan..
I magen, i bröstet, överallt i hela kroppen! Jag klarar det inte ;_;
Hittade ett rakblad förut, eller en rakhyvel med ett fint rakblad i ..
Iofs hade jag behövt rakhyveln mer då jag inte haft någon på väldigt länge och inte kunnat raka mig någonstans.
Jag vet att jag bara kan skylla mig själv för att dom gömmer undan alla rakhyvlar i hela huset för mig men det är hemskt! Känner verkligen att de inte litar på mig, det känns inte särskilt bra..
Jag vill skära mig, se blodet flöda!
Trots att jag fortfarande får rysningar då jag lyssnar på låten och tänker tillbaka på när jag skar mig i handleden av misstag så det blev så pass djupt att blodet sprutade..
Jag är trött, så jävla trött men ändå så kan jag inte sova ><
Ångesten gräver inuti mig, hur fan ska jag kunna sova då?! När det gör så jävla ont .-.
Jag vet inte hur mycket till jag kommer klara av.
Jag vill inte åka till Slottis för jag är så jävla orolig för Veronica ;_;
Inte det är jag är så jävla bäst och viktig, för det är jag ju inte, så att hon inte kommer klara sig en liten stund utan mig -.-
Hon är stark, hon klarar sig..
Men är ändå rädd för att hon ska skada sig, ordentligt.. Så jävla orolig för att hon ska försvinna ;_; Hon är ju mitt allt!
Jag har ju Mickan och dom men det är ju inte samma sak…
Jag försöker vara snäll mot min mor men hon gör det så jävla svårt för mig!
Visst är jag bråkig och gör det hon säger åt mig att INTE göra osv men vafan?
Hon har blivit så jävla nojjig sen jag råkade skära för djupt i handleden, hon trodde la jag försökte ta livet av mig -.-, det var ju bara en olycka o:
Men seriöst, jag kommer typ dö på Slottis! Ingen Toto att sova bredvid, ingen Toto som stoppar mig när jag försöker göra dumma saker, ingen Toto som håller om mig och håller mig lugn när vi ska sova, ingen Toto som försäkrar mig om att allt är bra eller kommer bli bra..
Visst, vi kan ringa och sms:a men det är ju inte samma sak! ;_;
Och jävla Linnea som säger att hon saknar Veronicas doft osv!! Fan e de?! Brukar hon gå och lukta på mig flickvän eller?! Nej, dom kanske står och kramas som jävla idioter i korridoren i skolan -.-
Fan, varför måste jag överreagera så jävligt?..
Förlåt..
Jag kan inte gråta..
Jag ska försöka ta mig in till badrummet så att jag kan spy.. Mår så jävla illa.
Antingen är det ångesten, spriten eller all jävla mat jag käkat på sistone!
När jag kommer till Slottis är det slut på mat för min del… Om jag nu kommer dit någon gång vill säga..
Längesen jag skrev, har inte haft inspiration, inte varit med riktigt..
Humöret har skiftat häftigt, dagarna består av humörsvängningar ständigt.
Varje dag går jag ifrån att på morgonen vara både glad och orolig, ångest. Men inte så mycket ångest.
Dagen i helhet ändras pga vad som händer men mestadels är det rätt ångestfyllt och jag gråter mycket..
Kvällen sen brukar det vara bra ända tills jag är ensam och då blir jag suicid.
Tänker på självmord nästan varje kväll..
Jag har försökt ta livet av mig 3 gånger, eller iaf gått så långt som att jag velat och försökt men blivit stoppad eller inte lyckats..
Första gången var nog när jag var hemma hos Veronica en morgon och läste hennes dagbok och hon fick reda på det och ville att jag skulle gå hem, hon ville inte prata med mig.
Jag gjorde som hon sa, jag gick hem från henne, jag grät hela vägen, jag gick utan skor, de skorna jag hade haft på mig hem till henne var hennes och eftersom jag var helt säker på att jag skulle ta livet av mig så ville jag inte att hon skulle behöva gå hem till mig för att hämta sina skor.
När jag hade kommit till bilvägen, busshållplatsen så satt jag där. Jag letade fram ett rakblad och skar mig tafatt över handlederna. Rakbladet var väldigt slött och blodet tittade nästa inte ens fram..
Jag blev galen, jag ville ju bara dö nu när jag trodde att jag inte hade Veronica längre.
Jag fortsatte gå ändå tills jag kom fram till Myggenäs korsväg, jag väntade på en buss och hoppade på den och åkte till Häggvall där jag träffade Veronica.
Jag grät och bad om förlåtelse, jag ville bara ha henne kvar.
Jag berättade inte just då för veronica om att jag försökt “ta livet av mig”.
Det blev bättre, tror hon förlät mig, kanske inte just då men hon såg över det.
Senare den kvällen satt jag på mitt rum, jag lyssnade på musik och satt med ett rakblad tryckt mot handleden.
Jag skulle bara göra lite, jag ville inte dö. Ville bara att det skulle synas..
Jag drog rakbladet och blodet började spruta, jag satte handen för såret, försökte stoppa blodet, jag ville inte behöva säga till min mamma, jag vill stoppa det själv.
Jag var rädd, jag ville inte dö, jag visste att jag inte skulle dö, men jag kunde inte förstå varför jag hade gjort som jag hade.
Varför gjorde jag sånt?
Jag fick inte stopp på blodet, jag lyfte på handen och blodet sprutade upp på armen, jag sprang ner för trappan och visade man mamma.
Hon började skrika och gråta och jag fick lugna ner henne.
Jag grät och bad om förlåtelse, sa att det inte var meningen.
Hon sa att jag inte behövde säga förlåt, jag skulle bara aldrig göra så igen.
Jag lovade.
Ambulansen kom och la bandage runt min handled och sen åkte dom och vi åkte efter i bilen in till akuten i kungälv.
Vi satt där i några timmar, det började blöda igenom..
Jag var rädd men jag visade det inte, utan skrattade bara och kollade på tv.
Jag smsa:de Veronica, sa att jag var på akuten i kungälv, att jag hade skurit mig lite för djupt.
Hon blev arg, hon var orolig och det kan jag förstå.
Efter ett tag fick vi komma in, jag var tvungen att sy.
När de tog bort bandagen som ambluancepersonalen satt dit så började blodet flöda igen, jag bara grät, jag ville inte att min mamma skulle behöva se det.
Men hon var så snäll, satt brevid mig och höll min hand, hon tryckte den hårt när de stack sprutan i såret för att bedöva.
Det gjorde så ont, jag glömmer nog aldrig den smärtan.
Efter de sytt så lindade de in min handled igen och vi fick åka hem, jag var trött och mina föräldrar med.
Dagen efter, när jag skulle träffa Veronica, jag kommer inte ihåg det men jag antar att det inte var vackert. Hon hade skickat massa sms kommer jag ihåg, hon trodde jag hade dött..
Vad skulle jag säga för att ta bort all oro och smärta hon fått utstå p.g.a mig?
Det fanns ju ingenting jag kunde gör utom att säga förlåt och lova att aldrig mer göra om det, mer än så går ju inte att göra.
Skulle jag kunna göra det ogjort skulle jag gjort det, utan tvekan.
