Nu är ni fria..
Ännu en gång har jag brutit löftet.
Ännu en gång har jag svikit.
Jag älskar ju er, men jag hatar mig själv, därför är det så svårt..
Det är ännu svårare att stå emot nu när det känns som att ni slutat bry er,
nu när ni inte kommenterar det längre, knappt ägnar det en blick..
Antingen säger ni ingenting, ni som förr protesterade högljutt varje gång ni såg nåt
Nytt och bad mig sluta för att ni älskade mig, eller så blir ni besvikna och säger:
“jaha, vad var det den här gången då?”, eller, “varför?”
Förr var det annorlunda, förr var det ingen vana.. Har ni nu vant er så pass att
ni inte ens bryr er om att ge mig något som får mig att fortsätta kämpa?
När ni, som jag älskar och behöver, inte bryr er, då kommer jag falla och jag kommer slå hårt.
När ingen bryr sig, när ingen tror på mig, då finns det heller ingen som stoppar mig.
Jag gör ju inte det själv, jag hatar ju mig själv, vet att jag förtjänar det.
Men jag förtjänar inte er för alla gånger som jag svikit er trots att jag låvat..
Jag vet att jag är för mycket, för krävande, att ni har egna saker att tänka på och inte behöver ha all min “skit” över er också. Men jag lyssnar på er, det gör jag, jag försöker förstå. Det är inte alltid så lätt att förstå hur någon annan känner och från om med nu ska jag inte beklaga mig för Toto mer, hon har alldeles redan för mycket..
Hon har sig själv att ta hand om + andra, därför behöver hon inte mina tårar, min ångest, min dödslängtan och mina svek varenda dag och natt.
Förlåt min Älskling, jag är verkligen ledsen, men jag ska försöka att inte tynga dig mer. Nu ska mina tårar, min ångest, min oro och dödslängtan utövas i ensamhet, du ska inte behöva ta del av det mer.
När jag är med dig ska jag skratta och le, visa min kärlek till dig och göra dig glad och få dig att må bra, jag ska göra mitt bästa och i ensamheten släpper jag sedan ut det.
Då blir det bättre för dig, lilla vän.
Då ska jag kämpa med mitt i ensamhet och hjälpa er kämpat med erat tills ni klarat er igenom <3
Ännu en gång har jag svikit.
Jag älskar ju er, men jag hatar mig själv, därför är det så svårt..
Det är ännu svårare att stå emot nu när det känns som att ni slutat bry er,
nu när ni inte kommenterar det längre, knappt ägnar det en blick..
Antingen säger ni ingenting, ni som förr protesterade högljutt varje gång ni såg nåt
Nytt och bad mig sluta för att ni älskade mig, eller så blir ni besvikna och säger:
“jaha, vad var det den här gången då?”, eller, “varför?”
Förr var det annorlunda, förr var det ingen vana.. Har ni nu vant er så pass att
ni inte ens bryr er om att ge mig något som får mig att fortsätta kämpa?
När ni, som jag älskar och behöver, inte bryr er, då kommer jag falla och jag kommer slå hårt.
När ingen bryr sig, när ingen tror på mig, då finns det heller ingen som stoppar mig.
Jag gör ju inte det själv, jag hatar ju mig själv, vet att jag förtjänar det.
Men jag förtjänar inte er för alla gånger som jag svikit er trots att jag låvat..
Jag vet att jag är för mycket, för krävande, att ni har egna saker att tänka på och inte behöver ha all min “skit” över er också. Men jag lyssnar på er, det gör jag, jag försöker förstå. Det är inte alltid så lätt att förstå hur någon annan känner och från om med nu ska jag inte beklaga mig för Toto mer, hon har alldeles redan för mycket..
Hon har sig själv att ta hand om + andra, därför behöver hon inte mina tårar, min ångest, min dödslängtan och mina svek varenda dag och natt.
Förlåt min Älskling, jag är verkligen ledsen, men jag ska försöka att inte tynga dig mer. Nu ska mina tårar, min ångest, min oro och dödslängtan utövas i ensamhet, du ska inte behöva ta del av det mer.
När jag är med dig ska jag skratta och le, visa min kärlek till dig och göra dig glad och få dig att må bra, jag ska göra mitt bästa och i ensamheten släpper jag sedan ut det.
Då blir det bättre för dig, lilla vän.
Då ska jag kämpa med mitt i ensamhet och hjälpa er kämpat med erat tills ni klarat er igenom <3
