Pinkshadow

Jag har skrivit på det här ett tag, känner att jag behöver få ut det nu.


Mitt jag..

Ja, jag vet inte riktigt vart jag ska börja..
Jag heter Martina och är 16 år, född 12 Januari 1993, och har just nu endast en månad kvar av mitt sommarlov som jag längtat efter så mycket det senaste året.
Jag är tillsammans med en tjej som heter Veronica, hon är i stort sett mitt allt.
Jag älskar henne och vi har varit tillsammans i snart 9 månader och vi är “förlovade”, inte lagligt men i våra hjärtan iaf.
Jag tror att all den tid vi varit tillsammans nu när det är sommarlov och vi kunnat sova med varandra nästan varje natt har gjort att vi glömt av hur det är när vi saknar varandra så mycket så vi nästan inte kan andas och ringer till varandra mitt i natten och gråter i telefonen..
Vi har börjat glömma att vi faktiskt älskar varandra och alla de där småsakerna som annars inte hade spelat någon roll gör att hon tar täcke och kudde och sover i en annan säng.
Det gör ont, när hon lämnar mig sådär..
Men jag ska inte säga något, jag försummar ju henne, och hon borde förstå att mitt egoistiska sätt skadar vårat förhållande.
Jag måste börja tänka på henne, vad hon vill. Visserligen så gör jag väl kanske redan det, kanske lite för mycket t.o.m.
Jag måste väl få bestämma iaf lite över mig själv?
Få göra några saker som jag vill och inte bara för hennes skull, för att hon ska bli nöjd?
Det är svårt att veta hur man ska göra, för hur jag än gör så verkar det ju bli fel på ett eller annat sätt..

Ska gå lite närmare in på mitt psyke som blivit aningen sämre och instabilt på sistone.
Antar att det började sommarlovet till 8:an, tyckte det skulle bli så jobbigt att gå tillbaka till skolan och behöva jobba eftersom man nu skulle få betyg.
Det satte press på mig, jag orkade inte riktigt, den hösten var också den som min Morfar dog, jag kommer inte ihåg vilket datum eller så men jag kommer ihåg att när jag fått reda på det så grät jag en massa innan jag sedan tog mig samman, satte mig i badkaret och skar mig i handlederna.
Okej, “skar” kanske är att överdriva, rispa (som dom säger på soc) är väl mer rätt ord att använda just vid det här tillfället.
Jag satt i badkaret med lite vatten, rispade hårt med en nagelsax, flera gånger på samma ställe, om och om igen. Jag ville dö, iaf slippa känna.
Det var nog första gången jag fick känna en glimt av dödslängtan.
Dagen efter gick jag till skolan även om jag var helt förstörd, både inuti och utanpå. Mina kompisar som såg vad jag hade gjort undrade varför och jag skrev en lapp, eftersom jag inte kunde öppna munnen utan att börja gråta, som förklarade allt och som de sedan läste.
Jag tror att dom redan vid det här laget hade börjat bli lite oroliga för mig och min psykiska hälsa. Men jag försökte försäkra dom om att allt var okej.

Efter ett tag fastnade jag i det, skärandet alltså. Kanske var jag redan fast den där kvällen då jag ville sluta känna och försökte rispa upp mina handleder, kanske inte..
Det blev ett beroende tillslut iaf, jag försökte hela tiden gå djupare, hitta vassare och bättre saker att skära med.
Till en början lyckades jag inte så bra och jag var nog lite feg också, om det var bra eller dåligt, får man ju tycka som man vill.
Efter ett tag kom man ju på det där med att peta rakblad ur rakhyvlar och det blev en succé. Det fungerade perfekt, speciellt för mig som ännu inte vågade trycka så hårt.
Rakbladen blev snabbt trogna och kära “vänner” som hjälpte mig.
Dom hjälpte när man var tvungen att ta sig ur “overklighetskänslorna”, de hjälpte när man inte ville känna, när man ville känna, när man hatade sig själv extra mycket, när man var tvungen att lätta på ångsten, när man inte kunde sova, osv.

Rakbladen var helt enkelt en otrolig hjälp, och gjorde man inte så mycket och på ställen man inte visade så ofta så behövde ingen få veta..
Fast riktigt så var det ju inte, dom i min klass fick reda på det rätt snabbt då jag började kavla upp ärmarna allt oftare..
Jobbigare blev det när mina föräldrar fick reda på det till slut. Till en början sa min mor bara åt mig att sluta med det och sådär, och jag sa att jag skulle sluta, att jag redan hade slutat så det var lugnt.
Men det sa jag ju bara för att få henne att sluta tjata så jävligt..



Ännu en gång har jag brutit löftet.
Ännu en gång har jag svikit.
Jag älskar ju er, men jag hatar mig själv, därför är det så svårt..
Det är ännu svårare att stå emot nu när det känns som att ni slutat bry er,
nu när ni inte kommenterar det längre, knappt ägnar det en blick..
Antingen säger ni ingenting, ni som förr protesterade högljutt varje gång ni såg nåt
Nytt och bad mig sluta för att ni älskade mig, eller så blir ni besvikna och säger:
“jaha, vad var det den här gången då?”, eller, “varför?”
Förr var det annorlunda, förr var det ingen vana.. Har ni nu vant er så pass att
ni inte ens bryr er om att ge mig något som får mig att fortsätta kämpa?
När ni, som jag älskar och behöver, inte bryr er, då kommer jag falla och jag kommer slå hårt.
När ingen bryr sig, när ingen tror på mig, då finns det heller ingen som stoppar mig.
Jag gör ju inte det själv, jag hatar ju mig själv, vet att jag förtjänar det.
Men jag förtjänar inte er för alla gånger som jag svikit er trots att jag låvat..
Jag vet att jag är för mycket, för krävande, att ni har egna saker att tänka på och inte behöver ha all min “skit” över er också. Men jag lyssnar på er, det gör jag, jag försöker förstå. Det är inte alltid så lätt att förstå hur någon annan känner och från om med nu ska jag inte beklaga mig för Toto mer, hon har alldeles redan för mycket..
Hon har sig själv att ta hand om + andra, därför behöver hon inte mina tårar, min ångest, min dödslängtan och mina svek varenda dag och natt.
Förlåt min Älskling, jag är verkligen ledsen, men jag ska försöka att inte tynga dig mer. Nu ska mina tårar, min ångest, min oro och dödslängtan utövas i ensamhet, du ska inte behöva ta del av det mer.
När jag är med dig ska jag skratta och le, visa min kärlek till dig och göra dig glad och få dig att må bra, jag ska göra mitt bästa och i ensamheten släpper jag sedan ut det.
Då blir det bättre för dig, lilla vän.

Då ska jag kämpa med mitt i ensamhet och hjälpa er kämpat med erat tills ni klarat er igenom <3




Ångesten tar sönder mig!
Den river och sliter som ett monster inom mig..
Vafan ska jag göra?! Jag trodde det hade blivit bra men nu så kommer ångesten tillbaka, igen och lika stark som innan..
I magen, i bröstet, överallt i hela kroppen! Jag klarar det inte ;_;

Hittade ett rakblad förut, eller en rakhyvel med ett fint rakblad i ..
Iofs hade jag behövt rakhyveln mer då jag inte haft någon på väldigt länge och inte kunnat raka mig någonstans.
Jag vet att jag bara kan skylla mig själv för att dom gömmer undan alla rakhyvlar i hela huset för mig men det är hemskt! Känner verkligen att de inte litar på mig, det känns inte särskilt bra..
Jag vill skära mig, se blodet flöda!
Trots att jag fortfarande får rysningar då jag lyssnar på låten och tänker tillbaka på när jag skar mig i handleden av misstag så det blev så pass djupt att blodet sprutade..
Jag är trött, så jävla trött men ändå så kan jag inte sova ><
Ångesten gräver inuti mig, hur fan ska jag kunna sova då?! När det gör så jävla ont .-.

Jag vet inte hur mycket till jag kommer klara av.
Jag vill inte åka till Slottis för jag är så jävla orolig för Veronica ;_;
Inte det är jag är så jävla bäst och viktig, för det är jag ju inte, så att hon inte kommer klara sig en liten stund utan mig -.-
Hon är stark, hon klarar sig..
Men är ändå rädd för att hon ska skada sig, ordentligt.. Så jävla orolig för att hon ska försvinna ;_; Hon är ju mitt allt!

Jag har ju Mickan och dom men det är ju inte samma sak…
Jag försöker vara snäll mot min mor men hon gör det så jävla svårt för mig!
Visst är jag bråkig och gör det hon säger åt mig att INTE göra osv men vafan?
Hon har blivit så jävla nojjig sen jag råkade skära för djupt i handleden, hon trodde la jag försökte ta livet av mig -.-, det var ju bara en olycka o:

Men seriöst, jag kommer typ dö på Slottis! Ingen Toto att sova bredvid, ingen Toto som stoppar mig när jag försöker göra dumma saker, ingen Toto som håller om mig och håller mig lugn när vi ska sova, ingen Toto som försäkrar mig om att allt är bra eller kommer bli bra..
Visst, vi kan ringa och sms:a men det är ju inte samma sak! ;_;

Och jävla Linnea som säger att hon saknar Veronicas doft osv!! Fan e de?! Brukar hon gå och lukta på mig flickvän eller?! Nej, dom kanske står och kramas som jävla idioter i korridoren i skolan -.-

Fan, varför måste jag överreagera så jävligt?..
Förlåt..


Jag kan inte gråta..
Jag ska försöka ta mig in till badrummet så att jag kan spy.. Mår så jävla illa.
Antingen är det ångesten, spriten eller all jävla mat jag käkat på sistone!
När jag kommer till Slottis är det slut på mat för min del… Om jag nu kommer dit någon gång vill säga..




Längesen jag skrev, har inte haft inspiration, inte varit med riktigt..
Humöret har skiftat häftigt, dagarna består av humörsvängningar ständigt.
Varje dag går jag ifrån att på morgonen vara både glad och orolig, ångest. Men inte så mycket ångest.
Dagen i helhet ändras pga vad som händer men mestadels är det rätt ångestfyllt och jag gråter mycket..
Kvällen sen brukar det vara bra ända tills jag är ensam och då blir jag suicid.
Tänker på självmord nästan varje kväll..


Jag har försökt ta livet av mig 3 gånger, eller iaf gått så långt som att jag velat och försökt men blivit stoppad eller inte lyckats..

Första gången var nog när jag var hemma hos Veronica en morgon och läste hennes dagbok och hon fick reda på det och ville att jag skulle gå hem, hon ville inte prata med mig.
Jag gjorde som hon sa, jag gick hem från henne, jag grät hela vägen, jag gick utan skor, de skorna jag hade haft på mig hem till henne var hennes och eftersom jag var helt säker på att jag skulle ta livet av mig så ville jag inte att hon skulle behöva gå hem till mig för att hämta sina skor.
När jag hade kommit till bilvägen, busshållplatsen så satt jag där. Jag letade fram ett rakblad och skar mig tafatt över handlederna. Rakbladet var väldigt slött och blodet tittade nästa inte ens fram..
Jag blev galen, jag ville ju bara dö nu när jag trodde att jag inte hade Veronica längre.
Jag fortsatte gå ändå tills jag kom fram till Myggenäs korsväg, jag väntade på en buss och hoppade på den och åkte till Häggvall där jag träffade Veronica.
Jag grät och bad om förlåtelse, jag ville bara ha henne kvar.

Jag berättade inte just då för veronica om att jag försökt “ta livet av mig”.
Det blev bättre, tror hon förlät mig, kanske inte just då men hon såg över det.
Senare den kvällen satt jag på mitt rum, jag lyssnade på musik och satt med ett rakblad tryckt mot handleden.
Jag skulle bara göra lite, jag ville inte dö. Ville bara att det skulle synas..
Jag drog rakbladet och blodet började spruta, jag satte handen för såret, försökte stoppa blodet, jag ville inte behöva säga till min mamma, jag vill stoppa det själv.

Jag var rädd, jag ville inte dö, jag visste att jag inte skulle dö, men jag kunde inte förstå varför jag hade gjort som jag hade.
Varför gjorde jag sånt?
Jag fick inte stopp på blodet, jag lyfte på handen och blodet sprutade upp på armen, jag sprang ner för trappan och visade man mamma.
Hon började skrika och gråta och jag fick lugna ner henne.

Jag grät och bad om förlåtelse, sa att det inte var meningen.
Hon sa att jag inte behövde säga förlåt, jag skulle bara aldrig göra så igen.
Jag lovade.
Ambulansen kom och la bandage runt min handled och sen åkte dom och vi åkte efter i bilen in till akuten i kungälv.
Vi satt där i några timmar, det började blöda igenom..
Jag var rädd men jag visade det inte, utan skrattade bara och kollade på tv.
Jag smsa:de Veronica, sa att jag var på akuten i kungälv, att jag hade skurit mig lite för djupt.
Hon blev arg, hon var orolig och det kan jag förstå.

Efter ett tag fick vi komma in, jag var tvungen att sy.
När de tog bort bandagen som ambluancepersonalen satt dit så började blodet flöda igen, jag bara grät, jag ville inte att min mamma skulle behöva se det.
Men hon var så snäll, satt brevid mig och höll min hand, hon tryckte den hårt när de stack sprutan i såret för att bedöva.
Det gjorde så ont, jag glömmer nog aldrig den smärtan.
Efter de sytt så lindade de in min handled igen och vi fick åka hem, jag var trött och mina föräldrar med.

Dagen efter, när jag skulle träffa Veronica, jag kommer inte ihåg det men jag antar att det inte var vackert. Hon hade skickat massa sms kommer jag ihåg, hon trodde jag hade dött..
Vad skulle jag säga för att ta bort all oro och smärta hon fått utstå p.g.a mig?
Det fanns ju ingenting jag kunde gör utom att säga förlåt och lova att aldrig mer göra om det, mer än så går ju inte att göra.
Skulle jag kunna göra det ogjort skulle jag gjort det, utan tvekan.

Ibland känns allting så sjukt jävla hopplöst .
Jag förstår att hon inte gillar honom, precis som jag inte gillar siina och dom.
Men gah!
Hon behöver väl inte sluta prata med mig för det?

Jag vet inte hur länge till vi kommer hålla ihop om jag ska vara ärlig..
Känns som att allting bara går utför, och för varje dag det går bra så blir det 2 helvetiska dagar.
Seriöst, vi kan väl inte hålla på så hur länge som helst?

Känns konstigt att skriva men jag vill att hon ska stanna kvar även om jag slår henne..
Att hon stannar, och älskar mig trots att jag gör så mot henne.
Jag vet att hon säger att hon skulle slå tillbaka ifall jag skulle slå henne men det gör hon ju inte.

Allt är så jävla fucked up! och jag vill bara festa bort allting.
Men när man är med en och samma person, varje dag, hela dagen så är det väl dömt till att falla tillslut?
Man tröttnar väl antagligen..

Jag vill skära igen, känna hur det lättar på allting <3
Cigg är bara äckligt nu för tiden och fungerar ytterst sällan..
Men jag har ju precis slutat, och Veornica tror på mig..

Jag vet att jag egentligen inte har någonting att klaga för men vafan, jag måste skriva av mig.
Jag kan ju inte prata med Veronica för tillfället.
Ingenting jag säger kommer få henne att prata med mig..
Tror det kommer bli en såndär hemsk natt då det inte blir någon närhet.

Kanske borda ha lite makeup sex?
Fasst det fungerar ju bara om hon får komma och det lär ju inte hända -.-
För jag är sämst på sex mhm!

Fan alltså!
Jag är trött, vill bada men vägar inte lämna Veronica själv..
Även om hon sluat skära sig så kan hon ju få en fallback
och helt plötsligt sitter hon där med ett väldigt djupt sår i handleden och sakta försvinner..
Hon skulle ju inte be om hjälp..

Om hon faktiskt inte är rädd för att dö då?
Det är frågan..

När man inte ens orkar gå upp ur sängen på morgonen..
När inte ens 20 timmars sömn räcker..
Hur ska man då orka någonting annat?
Hur ska man orka prata, skratta, le och vara trevlig?
När ingenting hjälper..

När man är så orkeslös att man inte orkar äta, sova eller ens leva.
När man bara ligger helt stilla och väntar på döden,
eller kanske bara sömnen för att få komma undan ett ögonblick..

Vad gör man då?
Går man upp trots allt, för att sedan börja om allting nästa dag?
Hur orkar man leva ett sånt liv?
Kan man ens kalla det för ett liv?

När man inte kan lita på någon eller någonting..
Man kan inte lita på att kompisarna som sa att dom alltid skulle finnas är kvar nästa dag..
Kan inte lita på att maten och medicinerna inte är förgiftade..

Vad gör man när man inte ens kan lita på sig själv?
När man inte kan lita på att man ska leva vidare, att man ska gå upp och vara som alla andra?
Vad fan gör man då?

Jag vet inte, jag har inga svar bara en jävla massa frågor..
Jag kan inte lita på någon och minst av allt mig själv..
Hon säger att hon älskar mig men hur länge kommer vår kärlek räcka för att hålla oss tillsammans?
Hur länge?

När kommer allting att ta slut?
När kommer hon ge upp hoppet om mig?
Låt mig bara ta en paus så kanske det ordnar sig..
Eller så blir allt bara värre.

Jag har ingen lösning på det jag kallar för problem, inga svar på några frågor folk ställer.
JAg vet bara att det blir värre om ni lägger er i, så fuck off!

Idag (igår) var det julafton igen då..
Fick inte vara med Veronica och hela natten till julafton så bråkade vi typ..
Jag grät helt hysteriskt ochh letade desperat efter ett rakblad utan resultat.
Jag tog en nagelsax och försökte få fram iaf lite blod och när det inte fungerade så klippte jag.
Ytterst lite dock..

Jag hatar det,.
Hatar att ständigt vara orolig för att förlora veronica..
Vågar inte bli arg på henne, vågar inte säga vad jag tycker, vågar inte..
Jag vill inte bråka mer.
Vill inte bråka om att vi inte har sex, om att jag bara gråter hela tiden, att jag inte förstår hur bra jag har det, osv..

Det finns någonting inom mig, någonting som får mig att må dåligt trots att jag inte har någon anledning till det.
Jag känner mig så dålig pga det, och det får mig att må ännu sämre.
Jag tar hela tiden Veronicas tid till att klaga över hur jag har det, fast det i själva verket är hon som har det illa.
Hon säger att hon inte behöver hjälp, att hon mår bra av att inte prata om saker men jag kan inte riktigt tro på det. Med tanke på allt som hon har gått igenom så är det inte konstigt att hon behöver prata, om sina känslor, hon behöver få gråta <3

Men nej, det är alltid jag som ska få prata ut och hon som ska få mig att må bra när jag mår som värst och bara vill ta livet av mig..
Hur jävla kul är det att han en flickvän, någon man älskar mer än allt annat, som hela tiden äger att hon vill ta livet av sig?!
Hur jävla kul är det?!
Fatta hur jävla värdelös man känner sig, som att man inte är värd att kämpa för..

Jag vet inte vad jag ska göra..
Allt var mycket bättre förr, vi bråkade inte alls lika mycket då, vi var bara glada <3
Men jag hoppas att allt blir bättre imån, har ju inte träffat henne på typ 2 dagar då, inte särskilt mycket kanske men för mig är 5 min utan henne en evighet..

Så fort jag är utan henne så faller jag och jag landar hårt.
Det finns ingen som tar emot mig när hon inte är där, det gör ont..
När  jag inte är med henne är det bara tanken på att hon faktiskt älskar mig som kan stoppa mig från att skära mig, om inte ångesten är för stor.
Då kan ingenting hindra mig..

Jag börjar bli mer och mer desperat, jag måste få skaffat ett rakblad tills jag ska till slottis, annars får jag be Linzie ta med sig ett till mig <3
Hon skulle faktiskt göra det, hoppas jag, hon fick ju mitt när jag åkte ifrån BUP-akuten..

Jag saknar faktiskt BUP-akuten lite, men bara hur det var på dagen när man hade något att göra, när vi busade osv..
Inte nätterna, dom var hemska..



Nu har jag inget mer att skriva..

Jag faller, faller..
Längre och längre in i dimman,
djupare ner i mörkret faller jag..

Vad gör man?
Vad gör man när ångesten griper tag i en inifrån och river sönder en?!
Vad fan gör man?

Rakbladen är min tröst, min drog,
men samtidigt det som drar mig ännu djupare ner i dimman..
Varje gång jag drar rakbladet över armen och låter det smeka fram blodet,
varje gång jag gör det så sviker jag de jag älskar..

Jag sviker Veronica mest.
Hon litar ju fortfarande på att jag kan sluta, att jag har styrkan och modet att sluta..
Ändå så fortsätter jag..

På något sätt tror jag att det är min tröst, jag bekräftar på något sätt att jag är dålig.
Jag vet ju att jag inte mår dåligt egentligen, men något är det ju.
Det kan ju inte bara vara viljan att få uppmärksamhet som får mig att fundera på självmord nästan varje dag?

Jag är påväg till ett behandlingshem, förhoppningsvis får Veronica komma till ett liknande ställe så hon kan få hjälp och må bra, det är allt jag vill.
Att hon ska må bra och vara glad..
Självklart vill jag också slippa tankarna på självmord och slippa känslan av att stäändigt vara hatad och känslan av att ständigt svika och såra!

Varför kan jag inte bara vara normal?
Varför kan jag inte bara slippa känna som jag gör?
Varför kan jag inte bara vara det stöd som Veronica behöver?
Hjälpa henne..

Hon är mitt allt och skulle jag förlora henne så skulle jag inte kunna leva vidare..
Jag behöver henne, kanske mer än jag älskar henne.
Men jag älskar henne mer än allt i hela världen..
Varför kan jag inte bara finnas där för henne? Vara hennes axel hon kan gråta mot?
Istället för att det alltid ska vara jag som tjatar om mina känslor och gråter mot hennes axel?

Varför är det jag som kommer förstöra allt?
Jag känner på mig attallt kommer falla snart, väldigt snart.
Om ca. 2 veckor har jag och Veronica 1 år tillsammans.
Jag kommer sabba det, totalt, jag känner det på mig..
FAN! Om jag hamnar på ungdomshem så kanske jag inte ens får vara med henne den dagen, inte kan..

Speciellt om hon också hamnar på ett sådant ställe..
Shit, vi kommer falla och landa hårt. Väldigt hårt.

Jag hoppas från botten av mitt hjärta att vi kommer klara dettillsammans, jag vill verkligen det.
Hon är min ängel, min kaosflicka, min självmordsprinsessa, mitt allt helt enkelt <3

Hoppar hon så hoppas jag ..

Ännu en gång har jag brutit löftet.
Ännu en gång har jag svikit.
Jag älskar ju er, men jag hatar mig själv, därför är det så svårt..
Det är ännu svårare att stå emot nu när det känns som att ni slutat bry er,
nu när ni inte kommenterar det längre, knappt ägnar det en blick..
Antingen säger ni ingenting, ni som förr protesterade högljutt varje gång ni såg nåt
Nytt och  bad mig sluta för att ni älskade mig, eller så blir ni besvikna och säger:
“jaha, vad var det den här gången då?”, eller, “varför?”
Förr var det annorlunda, förr var det ingen vana.. Har ni nu vant er så pass att
ni inte ens bryr er om att ge mig något som får mig att fortsätta kämpa?
När ni, som jag älskar och behöver, inte bryr er, då kommer jag falla och jag kommer slå hårt.
När ingen bryr sig, när ingen tror på mig, då finns det heller ingen som stoppar mig.
Jag gör ju inte det själv, jag hatar ju mig själv, vet att jag förtjänar det.
Men jag förtjänar inte er för alla gånger som jag svikit er trots att jag låvat..
Jag vet att jag är för mycket, för krävande, att ni har egna saker att tänka på och inte behöver ha all min “skit” över er också. Men jag lyssnar på er, det gör jag, jag försöker förstå. Det är inte alltid så lätt att förstå hur någon annan känner och från om med nu ska jag inte beklaga mig för Toto mer, hon har alldeles redan för mycket..
Hon har sig själv att ta hand om + andra, därför behöver hon inte mina tårar, min ångest, min dödslängtan och mina svek varenda dag och natt.
Förlåt min Älskling, jag är verkligen ledsen, men jag ska försöka att inte tynga dig mer. Nu ska mina tårar, min ångest, min oro och dödslängtan utövas i ensamhet, du ska inte behöva ta del av det mer.
När jag är med dig ska jag skratta och le, visa min kärlek till dig och göra dig glad och få dig att må bra, jag ska göra mitt bästa och i ensamheten släpper jag sedan ut det.
Då blir det bättre för dig, lilla vän.

Då ska jag kämpa med mitt i ensamhet och hjälpa er kämpat med erat tills ni klarat er igenom <3

Att vara så rädd för att förlora någon..
Att älska någon så mycket att man är villig att göra vadsomhelst för att den perrsonen ska bli lycklig.

Jag håller på att bli knäpp.. Jag vet inte hur mycket till Toto orkar, hur mycket mer mig hon orkar ta hand om.
Jag blir ju bara värre och värre, dag för dag..
      Jag vet att hon måstte vara sina vänner, att hon behöver dom och dom henne, men jag vill inte.
Jag vill att hon ska vara med mig, så jag klarar mig och får vara med henne och kan få hennes kärlek..

Om jag är med henne och hennes eller mina kompisar samtidigt så går det inte, jag blir helt deprimerad, mest om vi är med hennes kompisar för då får inte jag all hennes uppmärksamhet, all hennes kärlek..
Jag behöver den, jag är alldeles för krävande.
       Jag är  ju en otroligt dålig männska om jag hindrar henne från att vara med sina vänner, det måste hon ju..
För mig är det inte lika viktigt att vara med mina vänner, jag vill ju vara med henne, jag behöver ju henne.
  Det är väl klart jag behöver mina vänner också, men dom ger mig inte samma sorts kärlek, inte lika öppet, inte lika mycket och det är det jag behöver..

Häromdan trodde jag att det var slutet, jag förberedde mig på att hon skulle söga att hon inte orkade mer och att hon inte ville vara med mig längre.
      Jag skar mig så djupt att jag blev rädd och bad om hennes hjälp, trots det att jag trodde hon skulle avfärda mig.
Men jag älskar ju henne så jag hoppades ändå på att hon skulle hålla ut..

Nästan varje dag, oftast på kvällarna, så gråter jag i hennes famn om jag får. Berättar att jag är rädd för att förlora henne, att jag inte vet vad som är fel med mig. Ber om förlåtelse för att jag utsätter henne för det osv..
Jag är helt enkelt hopplös..
Jag bara utsätter henne för en massa skit, bara är sjukt egoistisk.
Vill att hon bara ska vara med mig för att JAG vill det, för att JAG behöver henne, för att JAG älskar henne, för att JAG är psykiskt instabil och inte kan hantera mina känslor..

Jag vet inte vad jag ska göra, om hon försvinner från mig, om vi inte klarar oss så kommer jag ta slut. JAg kommer dö, åtminstone inombords..
       Jag är en sån otroligt dålig person att jag förtjänar att den bästa personen jag någonsin träffat, den mest underbara person som någonsin existerat, den person som hjälpt mig mest, försvinner från mig, bara lämnar mig.
 Helst utan förklaring, eller med orden att hon inte orkar mer.     Så skulle jag bli galen av längtan och till slut..


Ständigt går jag och är orolig, orolig för att hon ska skada sig, orolig för att hon ska försvinna från mig, lämna mig. SLuta älska mig.
Oro. Oro, oro..
Ångesten och oron samsas inte inom mig. Dom försöker båda två ta lika mycket plats, både två rivs och bitts för att få plåga mig mest. Ångesten vinner ooftast, ligger och river i bröstet eller i magen på mig..
      Jag hatar det..
Samtidigt som det måste få plats andra känslor också..

Jag vet inte.
Jag vet faktiskt inte, vet inte vad det är med mig.
Overklighetskänslorna har kommit tillbaka, får dom nästan varje dag numera.
Jag har ju slarvat med min medicin och sådär, tagit flera åt gången och sen inte tagit några alls. Beror väl antagligen på det..
Psykoser har jag fått en del också, vet inte om jag inbillar mig själv att jag blir psykotisk bara för att jag typ tycker det är "koolt" eller om jag verkligen blir psykotisk?
Oftast när jag blir "psykotisk" brukar jag bli livrädd, tro att jag ska dö.. Den känslan, att vara sådär rädd, går inte att beskriva.
Sen tror jag ju att saker pratar med mig och att "dom" säger att jag inte får göra saker eller något liknande.
       Jag tycker synd om Toto de gånger jag blir "psykotisk"..
Att jag utsätter henne för det. Att jag blir  rädd för allt, även henne och att jag typ gråter och tror att hon vill döda mig osv..
Jag är den sämsta flickvän man kan ha..

Jag borde vara lycklig, jag har en trevlig familj, visst bråkar vi då och då men det gör ju alla. Och jag har världens bästa vänner som ställer upp för mig och stöttar mig osv, men dom försummar jag ju.
Jag har världens bästa flickvän som jag älskar och som älskar mig.
      Men ändå, trots att jg har allt det här, så har jag en begäran att skada mig, att vilja dö då och då, antagligen alltför ofta. Vill bo på behandlingshem, antagligen bara för att verka speciell (-.-) och vill ibland inte bo hos min familj.
Dock är det bättre nu, fast eftersom jag har börjat slarva med medicinen igen så börjar jag bli mer och mer "deprimerad", kan iofs också bero på att skolan snart börjar igen och jag verkligen inte har någon lust..
         Vill inte behöva gå upp jättetidigt för att hinna med någon jävla buss som går till en skola som jag inte ens vill gå på för att sen vara där hela dagen innan  jag tar bussen hem igen och kommer hem jättesent.

Kommer knappt kunna vara med Toto och det gör ont, för ont..
Kommer säkert hamna i det självdestruktiva igen och skolka en massa, kommer bli ett riktigt problembarn som jag var i våras.. Har väl varit det en del i sommar också, med snattningen och soc och det.
   
Blir både bup och soc till hösten. Hur fan ska jag orka?
Det är bara att låtsas att allt är bra, eller inte säga någonting alls.
Om jag låtsas så kommer dom antagligen förklara mig som "frisk" och så kommer jag skylla på dom och intala mig själv att de inte bryr sig för att dom inte ser hur "dåligt" jag mår och så blir jag helt suicidal..
       Och säger jag ingenting så kommer det säkert hålla på i evigheter..
Vad fan ska jag göra? Ingenting leder ju till någonting bra!

Jag vet inte om jag orkar mer, jag bara tär på Toto. Snackar en massa skit, gråter en massa och typ berättar om miitt begär att skära mig hela tiden och om att jag vill dö.
Det kan ju inte kännas särskilt bra för henne menar jag.
     Jag vet inte.. om hon tröttnar så kommer jag säkert inte ens orka hålla mig själv vid liv, trots att jag älskar henne så mycket!

Jag skriver antagligen såhär just nu bara för att jag känner mig helt suicidal och tror attt jag skulle kunna, våga, ta livet av mig. Men i själva fallet skulle jag aldrig ha mod nog att göra något sådant, jag är för feg eller vill kanske inte tillräckligt.
Innerst inne vet jag ju att allt är bra och att jag borde vara glad men jag inbillar mig själv att det inte är det för att jag ska vara speciell och en jävla attentionwhore.
   Fan vad jag hatar mig själv ibland alltså. Jag klagar så på andra mönniskor men seriöst, jag vet att jag inte är ett dugg bättre själv.
Jag försummar allt och alla, jag tänker illa om Toto, det gör ont att erkänna det men jag måste det. Tyvärr..
    Förut var jag livrädd, nära till att börja gråta vilken sekund som helst och hon ber mig gå in och kolla om hennes pizza är klar.. Då kändes det som att hon utnyttjar mig och inte älskar mig, inte bryr sig.
     Men hon har väl förstått att jag inte har några egentliga problem och behandlar mig som en helt "vanlig" människa som jag egentligen är.

Längtar så sjukt efter rakblad just nu.. Det är fel, men det är så jag känner.
JAG BEHÖVER DOM JU FÖRHELVETE INTE ENS!! Jag är så patetisk man kan bli -.-
Seriöst, jag har flera gånger försökt knarka tabletter, har fixat hos Maggan, från hennes badrumsskåp och har sparat min medicin. Min mor har hittat det flera gånger.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag vågar ju inte förstöra mig själv på riktigt. Är så jävla feg.
      Att Robert och Daniel sa att jag aldrig kommer klara av att ta livet av mig taggar mig fortfarande. Typ som att jag måste visa dom att jag visst kan det, att jag inte är helt värdelös.

Jag vill bli våldtagen, utnyttjad. Vill att någon ska vilja ha mig så mycket att dom/den är villig att ta till våld för att få mig.
Men mest vill jag väl bara vara speciell och sen vill jag väl inte vara oskuld resten utav livet.
Nu blir jag arg på mig själv för att jag verkligen bevisar för mig själv att jag är så jävla patetisk så jag måste sluta skriva nu, innan jag blir verkligt suicidal och går och gör ett försök..

Pfft, skulle jag aldrig våga/klara ändå -.-
               Vill bara säga att jag älskar min Toto, och missförstå ingenting och tro inte att någonting är ditt fel för det är det verkligen inte. Jag är så glad att jag har dig men du måste hjälpa mig, om du nu orkar, så att jag kan klara mig igenom mina lögner mot mig själv, så jag slutar tro att jag är "psykiskt sjuk" osv..
Du är bäst och jag kommer alltid att älska dig, vet bara inte hur länge till jag orkar.
Hur länge till du orkar med min besatthet till dig, att jag är såpass beroende av dig som jag är. Det måste ju vara jobbigt att jag hindrar dig från att vara med dina kompisar.. Förlåt mig. Men jag älskar dig <3

"Hela världen är så underbar, om man är korkad, tom och glad."
Ja, det stämmer verkligen. Det finns stunder då hela världen är underbar och man är glad för ingenting nästan.
Helt otroligt underbart.

Skriver massa bös, mest för att uppdatera och för att jag vill.

Sommaren är helt underbar, för det mesta. När det är lagom varmt och behagligt.
Föredrar ändå att vara inomhus, mest för att skydda mig.
Men ju mer jag isolerar mig, desto större risk att jag skadar mig, blir mer instängd.
  
Wow! Jag har varit "fri" från självskadandet i en och en halv dag. Oj, duktigt.
Nej, det som är duktigt är att aldrig börja överhuvudtaget.  Har du väl börjat skada dig själv och kommit in i det, gjort det till en vana, något att "tycka om". Då är det jävligt svårt att ta sig ur.
Snackar inte bara om att skära sig. Det kan ju vara andra saker. Saker som skadar en själv och ens kropp.

Jag vill inte riktigt erkänna dumma saker jag gör.
Jag menar inte att göra någonting man inte får och sen säga "det var inte jag", utan om folk frågar varför jag skär mig eller säger åt mig att sluta så säger jag bara att jag inte gör det.
Detta gäller alla dumma/dåliga saker jag gör.
Säger bara "men det gör jag inte (:" och ler, för leendet ska övertyga dem om att jag faktiskt inte gör det där dumma dom påstår.
Jag erkänner inte för mig själv heller egentligen. Säger bara "men det är inte på riktigt, blabla, så det gills inte ändå..".
Fast egentligen är det väl ändå på riktigt? Jag menar, att skära sig med ett rakblad, trycka det mot huden och dra, se blodet rinna fram. Det är väl ändå på riktigt då?

Man sätter nya gränser för sig själv. Ständigt.
Om du en kväll/dag/natt skär dig och det blir djupare än du tänkt. Du blir rädd och lovar dig själv att det är sista gången.
Men istället har du satt en ny gräns för dig själv. Du gör det igen och det blir bara djupare.
Omedvetet testar du dig själv, hur långt kan du få dig själv att gå.
Kan du kanske t.o.m få dig själv att ta steget ut för kanten?

Vissa saker borde man kanske inte berätta för folk. Saker man tänker och gör.
Men man borde inte heller hålla allt för sig själv.
Saker man tänker och som man säger, kan få folk att tro man är sinnessjuk. Man är inte "normal" om man tänker si och så.
Blabla, säger jag då. Vem fan är normal då? Ja, inte jag iaf. Och jag vill inte vara det heller.
Ibland ser jag saker, ibland hör jag saker. Men det gör väl ändå alla ibland?..
Även om fallet inte är så, så tror jag inte att jag är sinnessjuk bara för det. Jag har bara livlig fantasi, okej?

Hm, jag har inte så mycket mer att skriva för tillfället.
Kanske blir ett till inlägg senare men det tvivlar jag på (:

Det går inte !

Förlåt ! Förlåt för denna texten som kommer nu, jag hade lovat mig själv att inte skriva ut mig själv på bdb mer,. Det känns så patetiskt, så uppmärkssökande. Men det är väl sån jag är. En attentionwhore.. Jag ber verkligen om ursäkt och hoppas att folk inte läser, för jag vill inte att ni ska säga att det kommer bli bra, att det kommer lösa sig eller att jag bara vill ha uppmärksamhet. Det är inte det jag vill. Jag vet inte ens vad jag vill. Jag vill bara skriva av mig. Borde inte göra det här.. Borde göra det i min blogg som ingen läser eller så. Men, jag skriver här. För att skriva, för att jag vill, jag behöver det. De som annars brukar lyssna sover så jaa, jag har ingen annan än mig själv att vända mig till just nu.

Svaren finns i botten av oss själva ? Är det verkligen sant ? ... Det finns en del jag vet, jag får inte säga *shh* Jag ska inget säga.. Alltså jag skulle vilja kunna säga att jag är en helt annan person än den jag egentligen är ! Jag är den jag är och jag kan nog tyvärr inte ändra på det även om jag vill så otroligt !!

Jag vet, folk tycker jag är elak och egoistisk. jag vet det, för jag är det och det märks. Jag är en väldigt elak person, det är jag. Men kan jag då samtidigt säga att jag är FÖR snäll ? Jag menar de säger åt mig att slå och bara säga åt på skarpen (lol skarpen) men jag kan inte det, jag vill, det gör jag verkligen men jag kan inte.. Jag kan bara skratta och hoppas att det tar slut, att det snart är över för egentligen så orkar jag inte mer..Jag vill bara att det ska ta slut. Men jag kan inte säga till, för jag vill inte att BLAHBLAHBLAH ska bli sur osv, varför vet jag inte.

Jo, jag vet varför. För att jag är en falsk människa. Otroligt falsk. Jag ljuger nog t.o.m för mig själv. Allt jag gör är fake, jag förstår inte varför jag håller på ? Varför jag ljuger ? Vad tjänar jag på det ? Ingenting,. inte ett jävla piss !! Det enda jag får är lögner tillbaka och besvikna människor när de får reda på att jag ljuger.. Att ljuga för mina föräldrar kan jag, det gör ingenting.. Det har jag gjort så mycket nu att jag är van, blir nästan konstigt om det inte är en lögn som kommer ur min mun så fort jag snackar med dem..

Undertryckt ilska, har jag det ? Häromdan slog jag till min far på käften (låter kul visst gör det) men det var inte med mening, självklart inte. Men jag kunde se på honom att det gjorde ont, alltså. Det var ju inte meningen ! Jag blev bara så, alltså jag vet inte. Det blev panik inom mig, spec med det som hänt innan osv,. Jag bara slog utan att tänka. Han kallade mig Idiot. Jag förstår honom. Jag är en idiot, man gör inte så ! Det gör man inte. Sen.. Innan idag tänkte jag slå till Fanny, jag vet inte riktigt varför. Jag blev bara så otroligt arg, helt plötsligt bara. Hon sa någonting om jävla 10 kronor och jag blev arg?! Varför ? Jag sa åt henne att vara tyst annars skulle jag slå till henne, sen gick jag där ifrån. Hade jag inte gått där ifrån hade jag hört ännu mer och antagligen verkligen slått till henne bilket inte hade varit så kul.. Nu när jag tänker på det, jag har slått Fanny en gång,. Det var inte snällt. Jag är inte snäll. Jag gjorde det för att jag fick en såndär känsla.. Jag kan ju inte kontrollera mig själv o: >< !!!!! :@@

Det här borde jag inte skriva eftersom jag kommer få (om någon läser) massa kommentarer om att jag är attentionwhore, men skitsamma ! Jag kan ta det isf.. Jag vill inte äta ! Jag vill inte, det är äckligt, det infekterar mig! Men ändå så gör jag det, fast jag vill inte !! Jag vill vara smal och snygg som alla andra, jag behöver inte vara trygg i mig själv och lycklig med den jag är,. Jag vill vara smal och snygg !!.. Alltså jag vet att det inte är rätt metod att inte äta och BLAHBLAHBLAH men alltså det hjälper ju. Om jag ändå kunde vara tillräckligt duktig för att hålla mig undan tillräckligt länge, och komma på tillräckligt bra ursäkter för att slippa och vilja tillräckligt mycket för att kunna hålla mig undan. Jag gillar känslan av att vara hungrig, sådär riktigt hungrig så det blir mysigt på något sätt. Jag gillar att vara orolig för det är nästan samma känsla. Hunger är underbart, det känns som att man lyckas.! Jag gillar det och folk tycker jag är dum i huvudet. De säger att jag måste äte men NEJ ! Jag måste inte det. Jag har tillräckligt med fett på kroppen som det kan få näring utav, jag behöver inte mer. Visst har jag blivit duktigare och visst har jag gått ner.. Men jag tror det börjar gå åt fel håll, tror jag börjar bli sämre igen D: Jag vill inte det ! Trodde allt skulle lösa sig med lovet, men jag har fan blivit sämre. Borde låsa in mig och bara sitta/ligga still och bara sova. Då skulle allt lösa sig. Kan inte folk se att jag går sönder om jag äter ?! Jag går sönder, jag blir trasig ! jag funkar inte då. Visst, jag svimmade i en affär för att jag inte hade ätit på hela dagen och visst jag kunde inte gå ordentligt men när jag vet att det beror på att jag lyckats hålla mig ifrån mat så gör det ingenting, det känns mer som att jag lyckats riktigt bra :)

Jag vet, jag är beroende utav uppmärksamhet, det är inte därför jag skriver detta, jag bara kände för en meter lång text som alla kommer ignorera osv typ. Lämnar ut mig totalt (nästan) anyways,. Jag är trött och ska nog snart sova, kanske.. Jag pallar inte det egentligen.. Om ni vill klaga på något så gör det för all del ! Jag kan nog ta det, ehem. sen om jag bryr mig, det är en annan sak..

Men ja, om folk vill veta så börjar jag falla in i gamla mönster igen, men jag har nya metoder osv som förhoppningsvis ska fungera bättre,. Jag söker hjälp för problem som jag egentligen inte har. -.-''

HEJDÅ ! *borta*

Det är på riktigt. Det är på riktigt. Det är på riktigt. Det är..
Jag måste intala mig själv, det är faktiskt på riktigt, du är på riktigt!
Jag förstår det inte riktigt. Kanske vill jag inte förstå?
Det känns ju så overkligt ibland, varför har det hänt förut? Varför tror jag mig veta vad som kommer hända?
Det händer aldrig.. Men det känns alltid så, som att jag vet.
Det är rätt overkligt, orealistiska saker som jag tror mig kommer hända. Det gör det hela ännu mer konstigt.
Varför händer det aldrig?!
Varför?..
Förutom det faktum att man ständigt, ibland bara då och då, måste säga till sig själv att det faktiskt är verklighet, att det faktiskt händer på riktigt, så är det jävligt svårt att skilja på inbillning och verkligehet.
Ser man verkligen det man ser eller ser man det man vill se?
Om man ser det man vill se..? Då måste ju det vara rätt, eller?
Man om man ser sånt, som man kanske inte vill se.. Och andra säger att det är inbillning? Jag förstår inte riktigt.
Man kan väl ändå inte se sånt som inte finns? Om jag ser det.. Då finns det ju för mig, eller hur?
Om det finns för mig, då är det väl ändå på riktigt?
Så många frågor som aldrig kommer få några svar..

Nåt nytt!!!!   ATT VETA ATT MAN LEVER!
Vill skruva på kranen, fylla på badkaret med vatten och lägga mig där i, med kläder och allting på mig. Bara ligga där tills vattnet blir kallt och jag börjar frysa..
När man badat och ska tömma karet på vatten.. Då ska man sitta kvar, kura ihop sig och känna hur värmen försvinner.. Hur man fryser mer och mer och det skyddande vattnet rinner undan.
På något sätt vet man att man lever då.
Det är samma sak om man sitter vid järnvägsspåret och ser tågen åka förbi.
Man ska stå riktigt, riktigt nära kanten.. Det är då det är som bäst.
Man ska kunna sträcka ut handen, inte alltför mycket, och kunna nudda tåget som susar förbi.
Man ska stå tillräckligt nära för att ett kliv ut ska räcka.
Man ska få känslan av att ha kontroll, över sitt liv, över sin död.

Ibland längtar jag, jag är inte fri. Inte än på länge. Jag vet att det kommer ta ett tag.
Jag kan inte säkert säga att jag aldrig kommer göra det igen. Då skulle jag ljuga.
Det är ett beroende, det är vackert, det är skoningslöst. Man fastnar så jävla lätt.
Jag är påväg, det vet jag iaf.
Jag går inte längre omkring med ett rakblad i fickan.
Förr hade jag det allt som oftast, som säkerhet, ifall någonting skulle hända.
Numera har jag bara ett hemma, som säkerhet. Nej, mest för att jag inte är riktigt redo för att släppa det helt. Än.
När den dagen kommer. Den dagen då jag slänger även mitt rakblad som ligger här hemma. Den dagen vet jag att jag är stark.
Kanske kommer jag även efter det pilla ut fler rakblad från hyvlar, kanske kommer jag även efter det falla tillbaka.
Man ska aldrig säga aldrig.
Kan inte låva någonting. (låva med å = ängladialekt) Aldrig.
Hur kan man egentligen fastna så hårt i någonting så sjukt som att skada sig själv?
Det är inte bara med rakblad jag har försökt. Har försökt med det mesta.
Men ska ju sluta nu, inte skära mera.
Då gråter Enhörningarna. Det går inte. De ska skratta och vara glada.


Lång meningslös text precis som vanligt.
Skulle vara bra om mina texter någon gång fick en mening.
Men det som betyder något för någon kan vara ett enda virrvarr för en annan.
Det finns de som inte vågar leva men inte heller vågar dö. Jag är delvis en av dem. Jag hatar mig själv för det.
Dock så vågar jag leva mer än de flesta andra, jag är mig själv, så gott jag kan och jag tänker inte alltför mycket på alla andra.

Man kan säga att jag har livlig fantasi, är anmält dum i huvudet eller t.o.m psykiskt störd men ja, jag är sådan.
Jag vill ha ett lamm med tassar så att det inte gör ont när det sparkas i sömnen för att det drömmer att det springer över gröna ängar.
enhörningarna gråter för att jag har skadat mig, men sjunger man för dem så blir de glada igen.
Dock kan jag inte rätt sång..

Nu vet jag inte mera.

Allt..

Det började väl för ca. 1,5 år sedan skulle jag tro. Jag började med at riva bara lätt med en nagelsax. Folk typ såg, för även om det inte var mycket, så tannade det kvar någon dag eller två. Och folk reagerade, till en början var det nog det som fick mig att fortsätta. Var inte så mycket till en början men det blev värre och värre. Vågade ta till andra metoder, skrapa djupare och tillslut fick jag tag i ett rakblad, det var slött men det gick ändå bättre att skära med. Sen så kom jag på hur man pillade ut rakbladen ur rakhyvlar och då kunde det bara bli bättre. Man behövde knappt anstränga sig alls, bara nästan nudda huden och dra till för att blodet skulle sippra fram och ju mer man tryckte desto mer utav glittret fick man se..

Jag brukar skära rätt så mycket, kanske tänker att jag bara ska göra det en gång men det brukar bli runt 5-10.
När jag bestämt mig för att sluta så skulle jag göra det för sista gången typ. Skulle bara göra det en gång, för att få se blodet en sista gång men det slutade med att det blev runt 70 st och rätt så djupa.
Jag blev aningen rädd när jag räknade dem, blev lite rädd för mig själv för jag insåg vad jag egentligen var kapabel till.
Det var som sagt kvällen innan jag "slutade". Dagen efter blev det yttligare en ca. 10 st, denna gången blev de dock djuoa på riktigt. Jag kunde känna det redan innan jag såg det. Det stack till på ett sätt som det inte gjort innan och jag såg hur huden öppnade sig, man såg vitt och sen började blodet rinna.
Då blev jag rädd på riktigt och kände morgonen efter att nu fick det vara slut på riktigt, jag hade gått för långt.. Samtidigt hade jag en känsla att jag ville prova igen, man blir aldrig klar.

Känslan efter att ha skurit sig kan vara olika. Som en gång då jag gjort jättemycket och det verkligen sved och gjorde jätteont, jag kunde knappt andas och än mindre sova efteråt. Då kändes det inte direkt bra att ha skurit sig.
Men första gången jag skar mig med ett rakblad som jag pillat ut från en rakhyvel, efter jag skurit mig med det rakbladet, när jag satt och torkade blodet så var jag riktigt nöjd. Jag kände lugn och jag var verkligen nöjd med mig själv. Rätt sjukt att vara nöjd över en sådan sak. Jag satt och log och torkade blod och det kändes bra..
Den gången var jag dock hemma hos en kompis och blev senare missnöjd med mig själv, över att ha gjort det hemma hos honom. Det var dåligt av mig.

Varför jag gör det är lite olika. Ibland kan jag få känslan av att jag bara måste se glittret (ja, jag har faktiskt glitter i mitt blod och det är vackert). Ibland kan jag vara så fylld utav ångest att jag bara måste lätta på trycket. Ibland kan jag bara vilja skära bort min otillräcklighet, skada mig för att jag hatar mig.  Ibland är jag så sjuk att bara för att såren börjar försvinna så vill jag bättra på dem och skär därför mer, trots att hela armarna är fulla utav sår och ärr så räcker det inte. Det är aldrig tillräckligt bra, måste få mer..

Just nu försöker jag sluta, känner på mig att jag kommer falla tillbaka både en och två gånger om än inte helt så iaf känna på bladet igen, känna hur det smeker fram glittret. Men jag ska göra mitt bästa för jag vet nu att det inte bara skadar mig själv utan även andra runt omkring mig..


Hade inte tänkt skriva en text om hur allt blev som det blev, om varför eller hur jag skär mig, men nu blev det så.
Hade ändå inte uppdaterat bloggen på länge. Puss :*

Har inte skrivit på ett tag. Inte för att allt varit bra utan snarare tvärtom. Tänkte skriva för ett tag sedan men kom inte på hur jag skulle börja eller skriva. Men nu ska jag skriva, en hel del tror jag.

Jag hade tänkt skriva om vad jag tycker om mat, om folk och om mig själv. Kommer antagligen bli en helt rörig text som vanligt eller så kommer det kanske bli en aning bra ?
Nej, mina texter blir röriga eftersom det är sånna mina tankar är. Röriga och i obalans. Nu när jag påbörjat skrivandet tror jag att denna texten antagligen inte alls kommer handla om det som jag tänkte skriva om från början hehe...
Ska iaf börja med det jag tänkte skriva om från början och får se hur det blir sen :)

Mat: På senare år har jag börjat tänka väldigt mycket på HUR jag äter. Inte VAD utan HUR. Jag gillar inte mat. Mat äcklar mig. Jag mår illa när jag äter och jag hatar mig själv. De senaste dagarna har jag även märkt att jag fått lättare att stå emot. Tidigare kanske jag började bli hungrig, hade inget tuggummi till hands (vilket hjälper när jag inte vill äta) och så kanske jag tog en macka eller något. Efteråt hatar jag alltid mig själv. När jag sitter där och är mätt.. Igen. Det är hemskt ! Inte själva grejern att jag inte vill äta, utan känslan av att hata sig själv så mycket och att äcklas såpass mycket av sig själv att man bara vill blunda för allt. Men ja, en del jobbigt är också att ingen förstår.. De tror att man inte äter, inte tycker om sig själv för att folk ska säga att man är fin som man är och vill ha uppmärksamhet osv.. Men det är ju inte så ! Vill bara bli nöjd med mig själv, vill bara må BRA ! Det gör jag INTE och jag äter..

Nu hoppar jag till nytt ämne lol.
För ungefär 2 nätter sedan tror jag det var,. Klockan var väl runt 2 eller något när allting började. Ja, jag kände mig otroligt falsk och ville bara göra någonting åt det. Veronica är den bästa som finns och det sista jag vill är att förlora henne, jag skulle inte fungera utan henne, skulle gå sönder. Iaf, jag kan inte ljuga för henne. Jag kan inte, jag känner mig så otroligt skylldig och måste berätta tillslut iaf. Jag sa till henne att jag var en falsk människa och att hon inte borde lita på mig, att jag var dålig och inte förtjänade henne osv.. Hon frågade mig om hon verkligen kände mitt rätta jag. Hon tyckte inte det verkade så just då.
Jag sa att jag inte visste, att jag inte vet vem jag är. Hon sa att hon inte kunde vara tsm med någon som hon inte kände och att jag var tvungen att förstå hur hon kände..
Jag fick panik. Trodde att allting skulle ta slut, jag visste att utan henne skulle jag inte kunna leva ordentligt. Det skulle aldrig gå. Skulle ju vara trasig !
Vi snackade ett tag och tillslut löste det sig rätt bra iaf.. Jag vet inte hur det kommer bli.
På nyårs afton sov hon hos mig iaf, min säng luktar fortfarande som henne och det är nu 5 dagar sedan. Det är så underbart, kan verkligen sova när jag har hennes doft där <3 Önskar bara hon var där också..
Iaf, på nyår.. Vi låg och snackade hela natten, blev en del sagt och hon fick (tyvärr) ta del av min fantasivärld full av fel. Men hon sa att det var kul så det var nog lugnt.

Iaf så sover jag väldigt dåligt nu. Jag sover typ ingenting alls på nätterna, sover halva dagen ist.. Mig gör det egentligen ingenting förutom det faktum att skolan börjar snart och jag måste vända på dygnet >: Blir våldigt svårt då jag inte har någon som helst motivation att gå till skolan, spec inte då den börjar på min födelsedag -.-''

Känns som att allting kommer gå väldigt dåligt snart. Jag är nog pessimist. Men jag har rätt. När de flesta saker går bra kan man vänta sig att snart kommer allting att krascha, det bara är så. Just nu går ju inte allt särskilt bra iofs men jag orkar bara inte bry mig. Orkar inte låtsas som att jag tror att jag inte måt dåligt. Jag har inga direkta problem osv. Hatar allt men skitsamma. Texten urartade och blev inte alls som jag tänkt mig. blev inte ens bra från början >< HejDå !

Jag har helt tappat det. Helt tappat allting.
Jag snackar om skolan, jag har ingen som helst motivation och gör därför ingenting.
Förra året var jag faktiskt rätt duktig i skolan, och i sjuan var jag ännu mer duktig. Jag gjorde det jag skulle och skötte läxorna hyffsat osv.
Nu för tiden är det helt borta, ingen "kämparglöd" whatsoever typ..
Det är ändå nu det gäller, man behöver betygen för att kunna komma in på någon skola och kunna ha en chans att få något jobb.
Grejerna folk säger och allt tjat om att jag inte kommer få en framtid och inget jobb osv om jag inte gör det jag ska, det biter helt enkelt inte på mig. Jag har helt tappat det så jag bryr mig helt enkelt inte längre.
Det finns de som säger att de inte bryr sig om skolan eller om de får betyg eller inte och ändå så sitter de hemma och pluggar i smyg och låtsas bli yberförvånade när de får VG-MVG på något läxförhör som de "totalt glömt bort".
Sånt folk tycker jag är en aning patetiska, men det faktum att jag faktiskt inte bryr mig överhuvudtaget och på riktigt tycker jag är ännu mer patetiskt.
Man ska ju vilja bli något, man ska ha drömmar som är ouppnåeliga osv.
Men jag kan inte heller tvinga fram någonting, tyvärr asså.
Grejen är den att jag VILL vara motiverad och bry mig, men jag gör inte det är inte det. Thats whats killing me..
Jag undrar hur man får den där motivationen ?!
De som vet vad de ska bli, vet vilkaen linje och skola de ska gå. De som vet hur många poäng de behöver osv, det är de som HAR motivation.
Jag fick en slags comeback får någon månad sedan då jag fick för mig att jag skulle börja på en skola i Trelleborg .-. Ehm, sen så sprack det och min motivation försvann återigen.
Jag hade för ett kort tag ett mål, något att se fram emot osv och det drev mig en stund, men när det sedan försvann då försvann allt igen.
Sen det faktum att mina gamla klasskompisar, de som jag gick med i lågstadiet, märker hur jag har försämrats så otroligt. De säger : Du var ju alltid bäst i klassen när vi gick i lågstadiet, vad har hänt ?
Jag kan tyvärr inte svara på det, jag vet inte vad som har hänt och jag vet inte om det kommer lösa sig i tid heller, jag skulle allra helst bara vara i skolan för att umgås med folk och det är ungefär det jag gör också.
Jag skolkar allt mer och mer och läxorna görs verkligen INTE.
Jag vet inte hur det skall gå med gymnasiet eller någonting men antagligen så löser det sig tillslut.. Men kan ju iaf hoppas..

Sorry för att jag upprepar mig säkert hur många ggr som helst och för att texten är en aning osammanhängande :s Baiz, men jag blev avbruten mitt i skrivningen och har väldigt svårt att formulera mig, vet inte vilka ord jag ska använda eller hur jag ska skriva för att förklara. Och sen vill jag inte behöva berätta allt i detalj heller :*

Ja, hur kär får man bli ? Är det verkligen nyttigt att bli hur kär som helst ? Till en viss grad är det ju bra att vara kär, man mår bra av att vara kär då och då men ibland kan det blir för mycket, eller kan det verkligen det ?
Jag vet inte, egentligen tror jag inte att man kan bli för kär, det borde ju inte gå.
Jag är kär. Jag är väldigt kär, har aldrig haft den här känslan förut, har aldrig känt så starkt för någon förut och det är väldigt läskigt,. Att få en känsla man aldrig känt förut, sånt är läskigt. Obekanta saker är läskiga.

Det hela började som ett skämt, det var första eller andra veckan i skolan efter sommarlovet och vi hade börjat nian, det var väldigt kul att se alla nya små sjuor. Så såg vi en pojke, med svart hår, svarta kläder och piercing i ögonbrynet. Han var söt, väldigt söt. Vi gick förbi honom och sa: (eftersom vi var/är störst på skolan nu när vi går i nian ville vi ju vara koola mot alla små sjuor såklart) "Kolla han var söt!", "Ja ! Varför är alla sjuor så söta ?"  
Han kollade på oss och såg inte särskilt glad ut. "Nehepp, blev han inte glad ?" tänkte vi. Det gick någon dag och jag berättade om pojken som inte blivit glad för några vänner som inte varit med. En av vännerna frågade hur han såg ut och jag förklarade att han hade svarta kläder, svart hår och piercing. Då började min ena vän att asgarva och jag fattade ingenting. Efter ett tag hade hon lugnat ner sig lite grann och sa att  "han" egentligen var en hon och hette Veronica och hade gått i samma fotbollslag som henne.   
Då förstod jag ju varför pojken inte blev glad, han var ju ingen pojke. Det var ju en flicka.. Jag började tänka. En flicka, en Veronica,. Det var ungefär då som skämtet började.
Skämtet var att jag var kär i Veronica, som vi alla hade trott var en han, vi skämtade om att jag var kär i "honom" och massor.  

På något sätt så blev det allvar, jag tänkte väldigt mycket på Veronica och trodde först att jag gillade henne bara för att hon såg ut som en pojke, det var därför, hade man sett att det var en tjej hade jag ju aldrig tyckt om henne, eller ?
Jag har ett tag funderat på om jag varit bisexuell eller inte, nu för tiden är det ju inte särskilt ovanligt att vara bisexuell, helst ska man ju skryta om det också, och så ska man pussa/hångla med alla sina kompisar och liknande. Jag visste inte, var det för att hon såg ut som en pojke som jag gillade henne ? Eller var det för att hon var den hon var ? Jag tänkte att, hade jag kännt henne, vetat hur hon var, hennes personlighet och allt. Då hade jag ju kunnat gilla henne för det. Men nu kände jag ju henne inte, hade inte ens pratat med henne, inte ett ord.

Sen efter ett tag fick jag hennes msn av en som gick i hennes klass. Jag skrev till henne, blev inte särskilt mycket sagt, jag visste inte vad jag skulle skriva. Visste ju inte vad hon tyckte eller hur hon skulle reagera.
Det började iaf med att jag började fråga de vanliga frågorna typ "vad gör du?", "gjort idag?", "göra i helgen?" osv.. Blev korta svar och mest "okej". Jag ville verkligen skriva med henne men hade absolut ingen aning om vad jag skulle skriva. Att det kan vara så svårt. Efter ett tag skrev jag till henne att jag gillade henne, hon bad mig definiera "gillar". Jag sa: "Gillar gillar typ" Hon svarade inte.   
Efter yttligare ett tag bad jag henne att säga vad hon tyckte om det faktum att jag gillade henne. Hon bad mig åter igen att "definiera"  Jag sa att jag inte kände henne men att jag trodde jag gillade henne på riktigt.. som kär typ.  Hon skrev: "Men jag är inte lebb"   Jag sa att jag inte heller var det (för tekniskt sett är jag ju inte det, jag är ju bisexuell). När det här hände tänkte jag att det inte var någon idé att försöka längre. Hon hade ju typ sagt att hon inte var intresserad.
Men sedan dess har det utvecklats och en dag fick jag ett sms från henne, och någon dag efter det så skrev hon att hon verkligen ville lära känna mig och att hon trodde att hon gillade mig osv..
Sedan dess har det utvecklats vidare och vi har smsat en hel del och jag tror faktiskt jag älskar henne. Eller jag vet att jag älskar henne och hon säger att hon älskar mig med. Det känns helt overkligt både att man kan känna såhär för någon som man knappt pratat med och dels för att hon säger att hon känner samma för mig.

Alltså såhär starka känslor är nästan overkligt, det är helt SJUKT !
Jag går hela dagarna och längtar efter att få se henne, och när jag väl ser henne i skolan så blir jag helt som förstenad, mina händer börjar darra helt sjukt mycket och mitt hjärta slår 10 gånger snabbare. Jag blir så glad av att se henne, men kan inte göra så mycket annat än att titta/stirra/se på henne och bara skratta/le.
Jag vill verkligen kunna prata med henne, jag menar jag älskar henne, hon säger att hon älskar mig. Då kan vi väl inte leva på de korta stunder vi går förbi varann i skolan och bara blickar ? Eller hur ?

Nej, jag hoppas verkligen det löser sig snart, att vi börjar snacka med varann och umgås och så, och såklart så hoppas jag att vi tillslut blir tsm <3 Det hade varit det optimala. Jag och min kaosflicka mot världen..

Så, tillslut, den här helt dåligt långa och säkert helt röriga texten är nog slut nu. Jag har nog fått skrivit det jag vill skulle jag tro. Om inte annat kommer kanske en edit senare, lol Men till sist vill jag bara säga/fråga kan man verkligen bli FÖR kär ? Kan man tycka om någon FÖR mycket ? Jag vet inte, men nu vet jag iaf hur det känns när man verkligen ÄLSKAR någon <3

Det finns de som har det mycket svårt, de som bara har problem, ingenting blir som de vill och allting går emot de. Sen finns det de som allting går bra för, de är snygga, rika, lyckade. Inga som helst problem.. Sen finns det de som det går bra för ibland och dåligt för ibland. De finns det flest av.  Människor får problem, av olika storlekar, vissa problem klarar man av hur lätt som helst och går sedan abar vidare och fortsätter leva som man gjorde. Andra problem kan få en att börja tvivla för ett tag, man börjar undra om det verkligen är värt att kämpa för det här, det löser sig ju aldrig iaf. Men sen löser sig problemen, man tar ett tag innan man återhämtar sig men lever sedan vidare.  Sen finns det ju de där problemen då man  verkligen har inga som helst tvivel om att de aldrig går att lösa, antingen lär man sig leva med dem eller så  tar man livet av sig, eller iaf  är deprimerad dag ut och dag in och tänker på självmord hur länge som helst,.
De som bestämmer sig för att begå självmord och lyckas, för de tar allt slut, eller är det kanske så att allt börjar ? Om livet på jorden är för svårt att leva då borde man ju avsluta det och börja leva någon annanstans. Man kan ju inte gå dag ut och dag in och bara lida och leva vidare bara för att det finns folk som älskar en..
Självmord är ju verkligen en sista väg, det som man gör sist. När man har provat allt annat och ingenting verkligen INGENTING fungerar, då är det självmord man tar till.
Att fler begår självmord nu än för 10-20 år sedan, ja, det vet jag inte varför ? Kanske uppmärksammas det bara mer nu ? Allt fler har "låtsas"problem och söker uppmärksamhet med rivsåren på armarna och sitter och beklagar sig för sina vänner om hur mkt föräldrarna hatar en när men i själva verket tycker sina föräldrar är de bästa som finns, och man älskar sin familj och har det hur bra som helst.
Jag kanske inte är den som ska snacka när det gäller det här, jag ska "skärt" mig. Jag är inte den som tar fetaste köttkniven ur lådan i köket och börjar karva, nej jag tar en sax eller ett slött rakblad, för såren får ju inte bli för djupa, för jag kan ju trots allt dö. Och det vill jag ju inte. Nej, jag vill bara känna lite, känna hur det känns och skrapa fram lite blod, bara lite grann så att man får en känsla av hur det skulle vara.. Sen sitter man där med några skrapsår på armar och liknande, man har kännt lite och man känner sig tom. Ja, jag kände mig patetisk för att jag gjorde sådär, ska jag göra något ska jag väl göra det ordentligt ? Men nej, jag gör det inte för att dö, utan för att kanske få lite extra uppmärksamhet, få vännerna att säga : "Men nej ! Gud vad har du gjort ?! Varför har du gjort sådär ?, ;__; Lova mig att du ALDRIG gör sådär igen !!!"  Man fick uppmärksamheten och man fick medlidande. Det var det man sökte, det var det man ville få fram av de där små skrapsåren..  Sen att när min mamma märkte det och knappt brydde sig utan bara sa :"Du får inte skåra i dig :<"  Ja, där fick man inte det man ville ha. Kanske vet hon att det inte är riktigt på riktigt ? Vem vet ?.. Hon kanske kunde genomskåda alltihop.
Jag vet inte varför jag sitter och skriver om det här egentligen, antagligen för att berätta sanningen för mig själv ? Berätta för mig själv, "du mår inte dåligt, du inbillar dig, du vill ha UPPMÄRKSAMHET"  Kanske, kanske inte..
Det finns ju också de som faktiskt skär sig på riktigt, de som har behov av att skada sig själva, av att skära i kroppen.

Till en början skar jag mig för att, ja, jag vet faktiskt inte riktigt varför, men jag gjrode några småriv bara för att och märkte att när folk såg det, så de brydde sig faktiskt, och ju mer jag skar destu djupare blev det faktiskt, inte tillräckligt djupt för att göra någon riktig skada men man kunde ändå se mer blod och det blev ärr till slut.. Det började med att jag skar på handlederna för det var lix där man "skulle" skära på något sätt. Men senare, när jag skar mig utav en anledning, jag skar mig på magen och överarmarna för jag ville skära i det som var äckligt, jag ville skära bort fettet. Jag klarade inte av att ha det där längre.. Villa bara få bort det. Det blev inte så djupt men det blev rätt stora sår och väldigt fula märken, det blev inga riktiga ärr, det blev mer som.. Fläckar som var mörkare än resten utav huden. Jag vet inte varför jag skrevd et här heller men måste skriva av mig iaf,,

Jag hade tänkt lägga in en text som jag skrev för ett tag sedan på min bdb, jag vet att ingen läser min blogg och det spelar ingen roll för jag skriver ändå för att skriva av mig och om jag skulle skriva för att jag vill att folk ska se och läsa så gör jag det på min bdb :) Kanske tänker att om jag ändå vet att ingen läser, varför skriver jag då som att jag skulle skriva TILL någon ?Men jag övar mig, eller tkr bara det är lättare att skriva om man skriver till någon, att låtsas som att det finns någon som läser.  Men nu kmr iaf den texten som jag skrev på min bdb <:


Hejsan Pojkar ! Nu kmr mycket text och jag hoppar från ämne till ämne typ hela tiden, mohinder det är förvirrande men jag skriver inte för att tvinga er att läsa (för det måste ni verkligen inte) utan jag skriver för att jag känner att jag vill.

Juhupp, idag är det Söndag.. Shit ! Så jäkla sad alltså, söndagar suger kuk när man väl sitter hemma vid datorn och bara väntar på att föräldrarna ska börja tjata på att man ska gå och lägga sig. Hade väl tänkt skriva värsta långa texten nu, inte för att någon ska behöva läsa utan för att jag känner att jag inte orkar ta itu med läxan riktigt än (även om det skulle varit gjort förra fredagen). Jaha, denna helgen har faktiskt varit riktigt lyckad, känns som att jag skulle klara mig igenom hela veckan på denna helgen, iaf förut idag, nu börjar jag tvivla.

I fredags blev det Liseberg och Håkan med massa kul folk och igår (lördag) blev det först Gbg med mor och shopping och sedan på kvällen blev det trevligheter med Nattis och Mickan. Idag blev det Gbg och bio med Mickan och Nattis (vi såg Patrik 1,5, mkt trevlig). Stort sett känns det riktigt bra, eller kändes till för en stund sedan då jag insåg att jag har läxa.
Skolan, som jag borde prioritera före allt annat, ligger nog sist på min "lista" just nu. Jag blir trött på mig själv som inte orkar rycka upp mig och sköta mig, iaf så jag klarar mig. Spec i svenska så borde jag försöka lite mer, jag vet att jag kan egentligen men låtsas som att jag inte kan eftersom det då är mkt lättare att ta när jag misslyckas vilket jag gör eftersom jag inte försöker,.

Sen det där när min mor frågar om jag har några läxor blir svaret ALLTID antingen "Nej" eller "Ja, men jag har redan gjort dom", svaren är lögn, varför ljuger man ? Jag ljuger (eller vet inte om man kan kalla det lögn riktigt, egentligen är det väl det men iaf) om just den saken eftersom jag vill slippa tjat, vill slippa frågor och allting sånt där som kommer på köpet om man vekrligen säger som det är, att man har läxor och att man inte har gjort de och förmodligen inte kmr göra det heller, utan att jag kmr sätta mig vid min dator och lyssna på musik och göra egentligen ingenting alls, iaf ingenting vettigt.

Musiken jaa, den underbara musiken(<3). För några år sedan var inte musiken särskilt viktig för min del, det var mest något man lyssnade på då och då, nåt låt av den och den artisten för att hänga med typ. Kunna säga "jag tty älskar det och det bandet !" när man bara hört en låt och kanske inte ens tyckte den var särskilt bra men man vill ju hänga med.
Men nu för tiden är musik viktigare för mig, mycket viktigare. Jag är inte en sån som lyssnar på det och det bandet bara för att alla andra gör det och jag har nog inte speciell musiksmak heller direkt utan lyssnar bara på låtar som jag tkr är bra och fokuserar inte särskilt mkt på varken artist eller stil. Jag lyssnar på praktiskt taget allt och det beroende på vilket humör och sånt jag är på. Ner jag är nere (lol vadå emo) lyssnar jag oftast på tAKiDA eller Crossfade då jag tycker att texterna och låtarna är bra och jag tkr det är mkt krafft i de som jag oftast behöver när jag e nere, så brukar oftast sitta och sjunga med i de låtarna då.. Sen kanske om jag e mer glad lite mer hyper kanske kan jag ofta lyssna på fjortisdunk, techno och trance som har mer dunk och sådant där som jag kanske behöver när jag e glad. Annars kan jag lyssna på det mesta.

Såå ska vi hoppa till något annat igen, kanske skolan igen fast nu med fokus på gymnasiet. Jag har otrolig ångest för gymnasiet, har ingen som helst aning om jag ska välja så jag tror det blir media men blir mer och mer osäker på om det är rätt för mig, tvivlar på mig själv. "Borde kanske inte gå på gymnasium", "finns ingenting som passar mig" osv. Jag tror att detta ovetande och osäkerhet på vad jag ska göra med mitt liv, vad jag ska bli, om jag kan lyckas. Jag tror att detta är en utav de klossar som sätter stopp, som gör så att jag inte riktigt kan gå in för skolarbetet eftersom det inte riktigt känns som det är någon idé om jag inte vet vad jag ska gå. Känns som det är helt hopplöst, jag VILL ju göra bra ifrån mig och VILL få bra betyg, VILL ju göra något med mitt liv, VILL bli någonting.
Tror jag vet ännu en kloss som stoppar mig från att göra mitt bästa, Rädslan för förändringar, jag är rädd eller jag tror att jag mentalt inte vill gå ur skolan och nian eftersom de jag går i nian med nu (de flesta) har jag gått med sedan förskolan, och det är ett bra tag. Ska man då börja gymnasiet, ny skola, ny klass och utan alla de som man kännt och haft runt sig hela sitt liv, det kommer ju bli helt åt h-vete! Därför tror jag att jag inte vill göra mitt bästa eftersom jag nog inte är riktigt redo för att släppa taget om alla de jag kännt sedan jag började skolan. Men kanske inte ska tänka på det nu.

Okej nytt ämne igen (sry). Det finns en fråga som de flesta, skulle nästan kunna säga alla, får frågat sig minst en gång om dan. Den frågan är: "Hur är det?"/"Hur mår du?" Den frågan som de allra flesta svara "bra" på. Svarat är nog alltför sällan sant. Det är en reflex, man "SKA" svara så, ger man det svaret folk vill ha så blir de nöjda och man slipper följdfrågor. Sen finns det ju de dagar då man faktiskt säger sanningen, att man kanske inte mår sådär särskilt jättebra, men sen kanske man ljuger om anledningen varför man inte e på topp och liknande.
Att folk ljuger, ibland för att skydda varandra, ibland för att skydda sig själva, ibland bara för att de inte vet hur de ska säga sanningen eller kanske för att de inte kan. En lögn kan både såra och glädja, men då frågar jag : Skulle du inte hellre bli sårad utav sanningen än glad utav en lögn ? Jag kan säga att jag nog ljuger rätt mkt, det är inte särskilt bra kanske och jag vet inte riktigt varför jag gör det, men har man väl börjat ljuga så blir det lätt en vana...

Jag vet inte om jag har något mer att skriva om nu för så fort jag börja skriva om något så kommer jag på något nytt om något annat och jag vet inte.. Men jag skulle väldigt gärna ha hjälp samtidigt som jag inte har några spec problem egentligen, jag skapar mig själv problem, hittar på problem och låtasas. Fakking Attentionwhore. Jag klagar på folk som beter sig på ett sätt och beter mig sedan likadant -.-' Jag blir så jävla trött på mig själv ! Jag VILL, KAN och SKA förändras. Det säger jag till mig själv varje kväll, Du VILL, KAN och SKA ! Ändå så börja dagen efter på samma sätt, jag kan helt enkelt inte få mig själv till att göra det jag vill och vet egentligen kan.

Till sist vill jag bara säga att jag kmr vara ensam hemma nästa lördag, och detta är ingen invit what so ever, jag vill bara vara helt själv och kunna tänka ifred, kanske se på någon dålig film och glömma (vill inte låta alltför fjortis så skriver ingenting med dricka) jag känner att jag vill låsa in mig på mitt rum, helst hela veckan och bara slippa allting just nu. Det är för mkt och snart utvecklingssamtal, kommer antagligen bryta ihop, kommer inte kunna le tillräckligt stort, kommer inte kunna skratta tillräckligt högt för att kunna dölja mina tårar som väntar på att få komma ut. NU RÄCKER DET MED BULLCRAP ! HEiDo !!