Pinkshadow

Jag vet inte.
Jag vet faktiskt inte, vet inte vad det är med mig.
Overklighetskänslorna har kommit tillbaka, får dom nästan varje dag numera.
Jag har ju slarvat med min medicin och sådär, tagit flera åt gången och sen inte tagit några alls. Beror väl antagligen på det..
Psykoser har jag fått en del också, vet inte om jag inbillar mig själv att jag blir psykotisk bara för att jag typ tycker det är "koolt" eller om jag verkligen blir psykotisk?
Oftast när jag blir "psykotisk" brukar jag bli livrädd, tro att jag ska dö.. Den känslan, att vara sådär rädd, går inte att beskriva.
Sen tror jag ju att saker pratar med mig och att "dom" säger att jag inte får göra saker eller något liknande.
       Jag tycker synd om Toto de gånger jag blir "psykotisk"..
Att jag utsätter henne för det. Att jag blir  rädd för allt, även henne och att jag typ gråter och tror att hon vill döda mig osv..
Jag är den sämsta flickvän man kan ha..

Jag borde vara lycklig, jag har en trevlig familj, visst bråkar vi då och då men det gör ju alla. Och jag har världens bästa vänner som ställer upp för mig och stöttar mig osv, men dom försummar jag ju.
Jag har världens bästa flickvän som jag älskar och som älskar mig.
      Men ändå, trots att jg har allt det här, så har jag en begäran att skada mig, att vilja dö då och då, antagligen alltför ofta. Vill bo på behandlingshem, antagligen bara för att verka speciell (-.-) och vill ibland inte bo hos min familj.
Dock är det bättre nu, fast eftersom jag har börjat slarva med medicinen igen så börjar jag bli mer och mer "deprimerad", kan iofs också bero på att skolan snart börjar igen och jag verkligen inte har någon lust..
         Vill inte behöva gå upp jättetidigt för att hinna med någon jävla buss som går till en skola som jag inte ens vill gå på för att sen vara där hela dagen innan  jag tar bussen hem igen och kommer hem jättesent.

Kommer knappt kunna vara med Toto och det gör ont, för ont..
Kommer säkert hamna i det självdestruktiva igen och skolka en massa, kommer bli ett riktigt problembarn som jag var i våras.. Har väl varit det en del i sommar också, med snattningen och soc och det.
   
Blir både bup och soc till hösten. Hur fan ska jag orka?
Det är bara att låtsas att allt är bra, eller inte säga någonting alls.
Om jag låtsas så kommer dom antagligen förklara mig som "frisk" och så kommer jag skylla på dom och intala mig själv att de inte bryr sig för att dom inte ser hur "dåligt" jag mår och så blir jag helt suicidal..
       Och säger jag ingenting så kommer det säkert hålla på i evigheter..
Vad fan ska jag göra? Ingenting leder ju till någonting bra!

Jag vet inte om jag orkar mer, jag bara tär på Toto. Snackar en massa skit, gråter en massa och typ berättar om miitt begär att skära mig hela tiden och om att jag vill dö.
Det kan ju inte kännas särskilt bra för henne menar jag.
     Jag vet inte.. om hon tröttnar så kommer jag säkert inte ens orka hålla mig själv vid liv, trots att jag älskar henne så mycket!

Jag skriver antagligen såhär just nu bara för att jag känner mig helt suicidal och tror attt jag skulle kunna, våga, ta livet av mig. Men i själva fallet skulle jag aldrig ha mod nog att göra något sådant, jag är för feg eller vill kanske inte tillräckligt.
Innerst inne vet jag ju att allt är bra och att jag borde vara glad men jag inbillar mig själv att det inte är det för att jag ska vara speciell och en jävla attentionwhore.
   Fan vad jag hatar mig själv ibland alltså. Jag klagar så på andra mönniskor men seriöst, jag vet att jag inte är ett dugg bättre själv.
Jag försummar allt och alla, jag tänker illa om Toto, det gör ont att erkänna det men jag måste det. Tyvärr..
    Förut var jag livrädd, nära till att börja gråta vilken sekund som helst och hon ber mig gå in och kolla om hennes pizza är klar.. Då kändes det som att hon utnyttjar mig och inte älskar mig, inte bryr sig.
     Men hon har väl förstått att jag inte har några egentliga problem och behandlar mig som en helt "vanlig" människa som jag egentligen är.

Längtar så sjukt efter rakblad just nu.. Det är fel, men det är så jag känner.
JAG BEHÖVER DOM JU FÖRHELVETE INTE ENS!! Jag är så patetisk man kan bli -.-
Seriöst, jag har flera gånger försökt knarka tabletter, har fixat hos Maggan, från hennes badrumsskåp och har sparat min medicin. Min mor har hittat det flera gånger.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag vågar ju inte förstöra mig själv på riktigt. Är så jävla feg.
      Att Robert och Daniel sa att jag aldrig kommer klara av att ta livet av mig taggar mig fortfarande. Typ som att jag måste visa dom att jag visst kan det, att jag inte är helt värdelös.

Jag vill bli våldtagen, utnyttjad. Vill att någon ska vilja ha mig så mycket att dom/den är villig att ta till våld för att få mig.
Men mest vill jag väl bara vara speciell och sen vill jag väl inte vara oskuld resten utav livet.
Nu blir jag arg på mig själv för att jag verkligen bevisar för mig själv att jag är så jävla patetisk så jag måste sluta skriva nu, innan jag blir verkligt suicidal och går och gör ett försök..

Pfft, skulle jag aldrig våga/klara ändå -.-
               Vill bara säga att jag älskar min Toto, och missförstå ingenting och tro inte att någonting är ditt fel för det är det verkligen inte. Jag är så glad att jag har dig men du måste hjälpa mig, om du nu orkar, så att jag kan klara mig igenom mina lögner mot mig själv, så jag slutar tro att jag är "psykiskt sjuk" osv..
Du är bäst och jag kommer alltid att älska dig, vet bara inte hur länge till jag orkar.
Hur länge till du orkar med min besatthet till dig, att jag är såpass beroende av dig som jag är. Det måste ju vara jobbigt att jag hindrar dig från att vara med dina kompisar.. Förlåt mig. Men jag älskar dig <3