Pinkshadow

Det är på riktigt. Det är på riktigt. Det är på riktigt. Det är..
Jag måste intala mig själv, det är faktiskt på riktigt, du är på riktigt!
Jag förstår det inte riktigt. Kanske vill jag inte förstå?
Det känns ju så overkligt ibland, varför har det hänt förut? Varför tror jag mig veta vad som kommer hända?
Det händer aldrig.. Men det känns alltid så, som att jag vet.
Det är rätt overkligt, orealistiska saker som jag tror mig kommer hända. Det gör det hela ännu mer konstigt.
Varför händer det aldrig?!
Varför?..
Förutom det faktum att man ständigt, ibland bara då och då, måste säga till sig själv att det faktiskt är verklighet, att det faktiskt händer på riktigt, så är det jävligt svårt att skilja på inbillning och verkligehet.
Ser man verkligen det man ser eller ser man det man vill se?
Om man ser det man vill se..? Då måste ju det vara rätt, eller?
Man om man ser sånt, som man kanske inte vill se.. Och andra säger att det är inbillning? Jag förstår inte riktigt.
Man kan väl ändå inte se sånt som inte finns? Om jag ser det.. Då finns det ju för mig, eller hur?
Om det finns för mig, då är det väl ändå på riktigt?
Så många frågor som aldrig kommer få några svar..

Nåt nytt!!!!   ATT VETA ATT MAN LEVER!
Vill skruva på kranen, fylla på badkaret med vatten och lägga mig där i, med kläder och allting på mig. Bara ligga där tills vattnet blir kallt och jag börjar frysa..
När man badat och ska tömma karet på vatten.. Då ska man sitta kvar, kura ihop sig och känna hur värmen försvinner.. Hur man fryser mer och mer och det skyddande vattnet rinner undan.
På något sätt vet man att man lever då.
Det är samma sak om man sitter vid järnvägsspåret och ser tågen åka förbi.
Man ska stå riktigt, riktigt nära kanten.. Det är då det är som bäst.
Man ska kunna sträcka ut handen, inte alltför mycket, och kunna nudda tåget som susar förbi.
Man ska stå tillräckligt nära för att ett kliv ut ska räcka.
Man ska få känslan av att ha kontroll, över sitt liv, över sin död.

Ibland längtar jag, jag är inte fri. Inte än på länge. Jag vet att det kommer ta ett tag.
Jag kan inte säkert säga att jag aldrig kommer göra det igen. Då skulle jag ljuga.
Det är ett beroende, det är vackert, det är skoningslöst. Man fastnar så jävla lätt.
Jag är påväg, det vet jag iaf.
Jag går inte längre omkring med ett rakblad i fickan.
Förr hade jag det allt som oftast, som säkerhet, ifall någonting skulle hända.
Numera har jag bara ett hemma, som säkerhet. Nej, mest för att jag inte är riktigt redo för att släppa det helt. Än.
När den dagen kommer. Den dagen då jag slänger även mitt rakblad som ligger här hemma. Den dagen vet jag att jag är stark.
Kanske kommer jag även efter det pilla ut fler rakblad från hyvlar, kanske kommer jag även efter det falla tillbaka.
Man ska aldrig säga aldrig.
Kan inte låva någonting. (låva med å = ängladialekt) Aldrig.
Hur kan man egentligen fastna så hårt i någonting så sjukt som att skada sig själv?
Det är inte bara med rakblad jag har försökt. Har försökt med det mesta.
Men ska ju sluta nu, inte skära mera.
Då gråter Enhörningarna. Det går inte. De ska skratta och vara glada.


Lång meningslös text precis som vanligt.
Skulle vara bra om mina texter någon gång fick en mening.
Men det som betyder något för någon kan vara ett enda virrvarr för en annan.
Det finns de som inte vågar leva men inte heller vågar dö. Jag är delvis en av dem. Jag hatar mig själv för det.
Dock så vågar jag leva mer än de flesta andra, jag är mig själv, så gott jag kan och jag tänker inte alltför mycket på alla andra.

Man kan säga att jag har livlig fantasi, är anmält dum i huvudet eller t.o.m psykiskt störd men ja, jag är sådan.
Jag vill ha ett lamm med tassar så att det inte gör ont när det sparkas i sömnen för att det drömmer att det springer över gröna ängar.
enhörningarna gråter för att jag har skadat mig, men sjunger man för dem så blir de glada igen.
Dock kan jag inte rätt sång..

Nu vet jag inte mera.