Pinkshadow

Att vara så rädd för att förlora någon..
Att älska någon så mycket att man är villig att göra vadsomhelst för att den perrsonen ska bli lycklig.

Jag håller på att bli knäpp.. Jag vet inte hur mycket till Toto orkar, hur mycket mer mig hon orkar ta hand om.
Jag blir ju bara värre och värre, dag för dag..
      Jag vet att hon måstte vara sina vänner, att hon behöver dom och dom henne, men jag vill inte.
Jag vill att hon ska vara med mig, så jag klarar mig och får vara med henne och kan få hennes kärlek..

Om jag är med henne och hennes eller mina kompisar samtidigt så går det inte, jag blir helt deprimerad, mest om vi är med hennes kompisar för då får inte jag all hennes uppmärksamhet, all hennes kärlek..
Jag behöver den, jag är alldeles för krävande.
       Jag är  ju en otroligt dålig männska om jag hindrar henne från att vara med sina vänner, det måste hon ju..
För mig är det inte lika viktigt att vara med mina vänner, jag vill ju vara med henne, jag behöver ju henne.
  Det är väl klart jag behöver mina vänner också, men dom ger mig inte samma sorts kärlek, inte lika öppet, inte lika mycket och det är det jag behöver..

Häromdan trodde jag att det var slutet, jag förberedde mig på att hon skulle söga att hon inte orkade mer och att hon inte ville vara med mig längre.
      Jag skar mig så djupt att jag blev rädd och bad om hennes hjälp, trots det att jag trodde hon skulle avfärda mig.
Men jag älskar ju henne så jag hoppades ändå på att hon skulle hålla ut..

Nästan varje dag, oftast på kvällarna, så gråter jag i hennes famn om jag får. Berättar att jag är rädd för att förlora henne, att jag inte vet vad som är fel med mig. Ber om förlåtelse för att jag utsätter henne för det osv..
Jag är helt enkelt hopplös..
Jag bara utsätter henne för en massa skit, bara är sjukt egoistisk.
Vill att hon bara ska vara med mig för att JAG vill det, för att JAG behöver henne, för att JAG älskar henne, för att JAG är psykiskt instabil och inte kan hantera mina känslor..

Jag vet inte vad jag ska göra, om hon försvinner från mig, om vi inte klarar oss så kommer jag ta slut. JAg kommer dö, åtminstone inombords..
       Jag är en sån otroligt dålig person att jag förtjänar att den bästa personen jag någonsin träffat, den mest underbara person som någonsin existerat, den person som hjälpt mig mest, försvinner från mig, bara lämnar mig.
 Helst utan förklaring, eller med orden att hon inte orkar mer.     Så skulle jag bli galen av längtan och till slut..


Ständigt går jag och är orolig, orolig för att hon ska skada sig, orolig för att hon ska försvinna från mig, lämna mig. SLuta älska mig.
Oro. Oro, oro..
Ångesten och oron samsas inte inom mig. Dom försöker båda två ta lika mycket plats, både två rivs och bitts för att få plåga mig mest. Ångesten vinner ooftast, ligger och river i bröstet eller i magen på mig..
      Jag hatar det..
Samtidigt som det måste få plats andra känslor också..