Pinkshadow

Det finns de som har det mycket svårt, de som bara har problem, ingenting blir som de vill och allting går emot de. Sen finns det de som allting går bra för, de är snygga, rika, lyckade. Inga som helst problem.. Sen finns det de som det går bra för ibland och dåligt för ibland. De finns det flest av.  Människor får problem, av olika storlekar, vissa problem klarar man av hur lätt som helst och går sedan abar vidare och fortsätter leva som man gjorde. Andra problem kan få en att börja tvivla för ett tag, man börjar undra om det verkligen är värt att kämpa för det här, det löser sig ju aldrig iaf. Men sen löser sig problemen, man tar ett tag innan man återhämtar sig men lever sedan vidare.  Sen finns det ju de där problemen då man  verkligen har inga som helst tvivel om att de aldrig går att lösa, antingen lär man sig leva med dem eller så  tar man livet av sig, eller iaf  är deprimerad dag ut och dag in och tänker på självmord hur länge som helst,.
De som bestämmer sig för att begå självmord och lyckas, för de tar allt slut, eller är det kanske så att allt börjar ? Om livet på jorden är för svårt att leva då borde man ju avsluta det och börja leva någon annanstans. Man kan ju inte gå dag ut och dag in och bara lida och leva vidare bara för att det finns folk som älskar en..
Självmord är ju verkligen en sista väg, det som man gör sist. När man har provat allt annat och ingenting verkligen INGENTING fungerar, då är det självmord man tar till.
Att fler begår självmord nu än för 10-20 år sedan, ja, det vet jag inte varför ? Kanske uppmärksammas det bara mer nu ? Allt fler har "låtsas"problem och söker uppmärksamhet med rivsåren på armarna och sitter och beklagar sig för sina vänner om hur mkt föräldrarna hatar en när men i själva verket tycker sina föräldrar är de bästa som finns, och man älskar sin familj och har det hur bra som helst.
Jag kanske inte är den som ska snacka när det gäller det här, jag ska "skärt" mig. Jag är inte den som tar fetaste köttkniven ur lådan i köket och börjar karva, nej jag tar en sax eller ett slött rakblad, för såren får ju inte bli för djupa, för jag kan ju trots allt dö. Och det vill jag ju inte. Nej, jag vill bara känna lite, känna hur det känns och skrapa fram lite blod, bara lite grann så att man får en känsla av hur det skulle vara.. Sen sitter man där med några skrapsår på armar och liknande, man har kännt lite och man känner sig tom. Ja, jag kände mig patetisk för att jag gjorde sådär, ska jag göra något ska jag väl göra det ordentligt ? Men nej, jag gör det inte för att dö, utan för att kanske få lite extra uppmärksamhet, få vännerna att säga : "Men nej ! Gud vad har du gjort ?! Varför har du gjort sådär ?, ;__; Lova mig att du ALDRIG gör sådär igen !!!"  Man fick uppmärksamheten och man fick medlidande. Det var det man sökte, det var det man ville få fram av de där små skrapsåren..  Sen att när min mamma märkte det och knappt brydde sig utan bara sa :"Du får inte skåra i dig :<"  Ja, där fick man inte det man ville ha. Kanske vet hon att det inte är riktigt på riktigt ? Vem vet ?.. Hon kanske kunde genomskåda alltihop.
Jag vet inte varför jag sitter och skriver om det här egentligen, antagligen för att berätta sanningen för mig själv ? Berätta för mig själv, "du mår inte dåligt, du inbillar dig, du vill ha UPPMÄRKSAMHET"  Kanske, kanske inte..
Det finns ju också de som faktiskt skär sig på riktigt, de som har behov av att skada sig själva, av att skära i kroppen.

Till en början skar jag mig för att, ja, jag vet faktiskt inte riktigt varför, men jag gjrode några småriv bara för att och märkte att när folk såg det, så de brydde sig faktiskt, och ju mer jag skar destu djupare blev det faktiskt, inte tillräckligt djupt för att göra någon riktig skada men man kunde ändå se mer blod och det blev ärr till slut.. Det började med att jag skar på handlederna för det var lix där man "skulle" skära på något sätt. Men senare, när jag skar mig utav en anledning, jag skar mig på magen och överarmarna för jag ville skära i det som var äckligt, jag ville skära bort fettet. Jag klarade inte av att ha det där längre.. Villa bara få bort det. Det blev inte så djupt men det blev rätt stora sår och väldigt fula märken, det blev inga riktiga ärr, det blev mer som.. Fläckar som var mörkare än resten utav huden. Jag vet inte varför jag skrevd et här heller men måste skriva av mig iaf,,