Pinkshadow

Jag förstår inte hur du kan göra såhär mot mig..
Hur du kan sätta den pressen på mig..
Förstår du inte hur jobbigt det är?

Du kanske behöver mig, men just nu kan jag inte finnas för dig..
Jag säger att jag mår för dåligt, då ber du mig dra åt helvete.
Varför?

Inatt var allt kaos, jag skrev mitt första självmordsbrev.
Jag planerade för kanske femte gången..
Ändå så lägger du det här på mig?

Jag vet att jag har sårat dig, om och om igen..
Du borde ha lärt dig.
Även om du älskar mig så förtjänar du bättre.
Jag kan inte ge dig någonting just nu, inte ett jävla piss!

Jag kämpar som fan för att överleva  just nu.
Jag behöver inte en massa tjat om att jag ska vara tillsammans med den ena eller andra.
Kan du inte bara bestämma dig?
Hata mig eller älska mig men ändra dig inte varje sekund...

Jag förstår om det är svårt att släppa allt,
Det vill inte jag heller göra, det är därför jag hoppas på att vi kan vara vänner.
Är det ödet, som vi sa, så blir det vi tillslut.
Men inte nu, inte idag..

Du har räddat mig så många gånger, men har jag någonsin gjort någonting riktigt för dig?
Tänk på det..
Så förstår du att du är värd bättre.


Jag ska stänga in mig, inte prata med någon.
Bara fokusera på att andas, överleva..

Woshi bad mig skriva istället för att skära när jag fick världens ångest, det här är vad som blev..

Jag är inte värd er omtanke.
Jag är inte värd någonting.
Värdelös.
Det är vad jag är.
Använd mig och släng iväg mig sen.
Det är vad jag är värd.

Jag förtjänar inte lycka.
Jag förtjänar inte att le.
Jag borde låtit ångesten dödat mig för längesen.
Jag borde dött när jag hade chansen.
Tagit livet av mig.

Du hade mina föräldrar sluppit allt.
Sluppit dras med mig.
Sluppit oroa sig för mig.
Dom hade kunnat vara lugna.
Dom hade kunnat vara glada.

Jag borde kunna ta hand om mig själv.
Men jag behöver tillsyn 24/7.
Det är inte rätt.
Jag är inte sjuk.
Jag är egentligen precis som alla andra.
Jag mår inte dåligt.

Det enda jag kan göra för er.
Ni som hjälper mig.
Är att klaga.
Jag klagar om hur "dåligt" jag mår.
Låter er plocka upp bitarna av mig.
Det är inte okej!

Ni bryr er, ni tar hand om mig.
Ni försöker stå ut..
Förlåt för allt jg gjort.
Förlåt för alla gånger jag svikit er.
För alla gånger jag ljugit för att dölja mitt beroende.
Sen bara skrattat er i ansiktet när ni säger att ni bryr er.

Kan ni inte bara ta mitt liv?
Jag är inte värd att leva.
Egentligen inte värd att dö heller.
Jag borde få lida för alla gånger jag svikit, ljugit och bedragit er!
Varför ger ni inte bara upp?!

Ni kommer ALDRIG kunna hjälpa mig.
Aldrig.
Jag är förlorad.
Jag kommer aldrig bli någon.
Ingen kommer orka stå ut med mig tillräckligt länge.

Alla kommer försvinna tillslut.
Alla kommer tröttna och då står jag ensam kvar.
Utan modet att ta mitt liv.
Då kommer jag leva ensam, tycka synd om mig själv.
Då är det ni som skrattar åt mig.
Och det är rätt.
Det är vad ni borde gjort för längesen.

Ser ni inte hur fel jag är?
Att jag ständigt klagar.
Jag har inga problem.
Jag mår illa av mig själv.
Men ni verkar inte förstå och ännu en gång lägger jag skulden på er.

Men jag vet, allt är mitt fel.
Skulle ni ge upp är det för att jag är för jobbig.
Skulle ni skicka iväg mig är det för att ni inte vill ha mig mer och allt är mitt fel.
Jag vet att jag inte är lätt att hantera.
Jag kan ju förfan inte ens hantera mig själv!

Ni verkar inte kunna se hur äcklig jag är..
Men jag förstår att ni blir arga.
Jag förstår det för det hade jag också blivit.
Det blir jag, arg på mig själv.
För att jag ser alla fel och hur jag kan ändra på det men ändå väljer jag att fortsätta som jag gör.
Jag förtjänar ångesten som äter upp mig inifrån.

Jag hatar att se era blickar.
Fulla av besvikelse när mina armar och ben ännu en gång pryds av skärsår..
Jag vet ju att det är fel.
Jag vet att jag inte borde och trots att jag vet att jag sårar dem jag älskar mest så kan jag inte sluta.
Är jag inte självisk?

Sluta tjata om skolan!
Jag vet att jag borde.
Men ser du inte att jag knappt överlever?!
Jag kan ju inte andas..

Jo, jag är självisk och förtjänar inte eran kärlek eller omtanke.
Jag bara väntar på den dagen då ni ger upp.

Är det så det ska vara nu?
Är det så vi vill ha det nu?

Aldrig mer ska vi ses.
Aldrig mer ska vi höras av.
Aldrig mer ska jag få dig att le.
Aldrig mer ska jag få må bra med dig.

Det senaste har allt varit åt helvete med oss.
Jo, jag vet.
Ingenting har gått som vi planerade.
Alla dessa jävla framtidsplaner!
Jag visste att jag inte skulle tänka så, det skulle ju aldrig hålla ändå.

Alla sa det, att vi inte skulle hålla.
Vi sa att vi skulle visa dom, hur fel dom hade.
Men se hur det gick!
Se hur jag pajjade allt, och för vadå?!

Vad fick jag för det?
Jag mår bara dåligt, och får dig att må ännu sämre.
Det gör ont att se hur mycket jag skadat dig, men att du ändå är starkare än mig.
Du orkar och vågar gå vidare.

Kommer jag någonsin kunna göra det?
Kommer jag någonsin kunna släppa taget om dig?
Du är det enda som går runt i mina tankat just nu..




Woshi kom hit, är det hon som är min savior nu?
Hon tog tabletterna och någonting mer, vet inte vad.
Men så länge det finns rakhyvlar kan ingen ta allt ifrån mig.

Är känslan att såga i min egen hud, karva och få blodet att flöda, tillräckligt stark finns det ingen/ ingenting som kan hindra mig.

Ångesten är så stark, det känns som att den vill bryta sig ut ur mitt bröst.
Som att det är något med jättevassa klor som sitter och river i mitt bröst.
Som att en stor elefant sitter och trycker och jag får inte riktigt luft.
Kan inte andas men ändå försöker jag andas förgäves.

Varför fortsätter jag kämpa?
Jag vet att det ändå inte är värt det...
Jag har ändå ingen framtid.
Jag kanske blir en svensson, en vanlig jävla svensson med lagom allting.
Allting normalt.

Jag vill inte, jag vill inte ha det så!
Men jag har bara mig själv att skylla.
Jag är för lat och rädd för att ens försöka ändra på saker och ting.

Jag kan ju dra åt helvete.


På ett sätt hatar jag dig för att du finns, men jag älskar dig för du räddar mig.

Jag sa att hon skulle bestämma sig till idag, tänkte att hon skulle bestämma sig för att vara med Elin eller nåt.

Så jag bestämde mig för att känna efter, om jag kände något för Alex..
Jag vet fortfarande inte, men jag tror det.
Jag saknar henne när hon inte är här, jag blir glad när hon är här..

Men du sa att det var sista chansen.
Att vi inte kommer ses mer, du kommer inte tillbaka.
Du vill inte ens att vi ska vara vänner, du vill inte ens försöka..

Det gör så ont.. Tänker på allt vi hade,
Alla minnen med dig.
Hur fan ska jag bara kunna släppa allt det?!


Jag vet att allt är mitt fel, att det var jag som förstörde allt.
Vi hade kunnat få en fin framtid..
Tänker på alla gånger vi suttit på din terass och rökt, lyssnat på musik.
Vi sjöng med och vi var glada..

Kommer jag aldrig mer få uppleva det?
Kommer jag aldrig mer få se dig le?
Kommer jag aldrig mer få somna dig?
Kommer jag aldrig mer få flumma och vara glad med dig?
Kommer jag aldrig mer få älska dig?


Fyfan vad ont det gör..
Tårarna rinner och jag bryr mig inte ens om att torka bort dom.
Jag vet att många fler kommer falla.
Du kommer radera mig..

I guess this is goodbye </3