Pinkshadow

Är det så det ska vara nu?
Är det så vi vill ha det nu?

Aldrig mer ska vi ses.
Aldrig mer ska vi höras av.
Aldrig mer ska jag få dig att le.
Aldrig mer ska jag få må bra med dig.

Det senaste har allt varit åt helvete med oss.
Jo, jag vet.
Ingenting har gått som vi planerade.
Alla dessa jävla framtidsplaner!
Jag visste att jag inte skulle tänka så, det skulle ju aldrig hålla ändå.

Alla sa det, att vi inte skulle hålla.
Vi sa att vi skulle visa dom, hur fel dom hade.
Men se hur det gick!
Se hur jag pajjade allt, och för vadå?!

Vad fick jag för det?
Jag mår bara dåligt, och får dig att må ännu sämre.
Det gör ont att se hur mycket jag skadat dig, men att du ändå är starkare än mig.
Du orkar och vågar gå vidare.

Kommer jag någonsin kunna göra det?
Kommer jag någonsin kunna släppa taget om dig?
Du är det enda som går runt i mina tankat just nu..




Woshi kom hit, är det hon som är min savior nu?
Hon tog tabletterna och någonting mer, vet inte vad.
Men så länge det finns rakhyvlar kan ingen ta allt ifrån mig.

Är känslan att såga i min egen hud, karva och få blodet att flöda, tillräckligt stark finns det ingen/ ingenting som kan hindra mig.

Ångesten är så stark, det känns som att den vill bryta sig ut ur mitt bröst.
Som att det är något med jättevassa klor som sitter och river i mitt bröst.
Som att en stor elefant sitter och trycker och jag får inte riktigt luft.
Kan inte andas men ändå försöker jag andas förgäves.

Varför fortsätter jag kämpa?
Jag vet att det ändå inte är värt det...
Jag har ändå ingen framtid.
Jag kanske blir en svensson, en vanlig jävla svensson med lagom allting.
Allting normalt.

Jag vill inte, jag vill inte ha det så!
Men jag har bara mig själv att skylla.
Jag är för lat och rädd för att ens försöka ändra på saker och ting.

Jag kan ju dra åt helvete.


På ett sätt hatar jag dig för att du finns, men jag älskar dig för du räddar mig.