Tankar..
Woshi bad mig skriva istället för att skära när jag fick världens ångest, det här är vad som blev..
Jag är inte värd er omtanke.
Jag är inte värd någonting.
Värdelös.
Det är vad jag är.
Använd mig och släng iväg mig sen.
Det är vad jag är värd.
Jag förtjänar inte lycka.
Jag förtjänar inte att le.
Jag borde låtit ångesten dödat mig för längesen.
Jag borde dött när jag hade chansen.
Tagit livet av mig.
Du hade mina föräldrar sluppit allt.
Sluppit dras med mig.
Sluppit oroa sig för mig.
Dom hade kunnat vara lugna.
Dom hade kunnat vara glada.
Jag borde kunna ta hand om mig själv.
Men jag behöver tillsyn 24/7.
Det är inte rätt.
Jag är inte sjuk.
Jag är egentligen precis som alla andra.
Jag mår inte dåligt.
Det enda jag kan göra för er.
Ni som hjälper mig.
Är att klaga.
Jag klagar om hur "dåligt" jag mår.
Låter er plocka upp bitarna av mig.
Det är inte okej!
Ni bryr er, ni tar hand om mig.
Ni försöker stå ut..
Förlåt för allt jg gjort.
Förlåt för alla gånger jag svikit er.
För alla gånger jag ljugit för att dölja mitt beroende.
Sen bara skrattat er i ansiktet när ni säger att ni bryr er.
Kan ni inte bara ta mitt liv?
Jag är inte värd att leva.
Egentligen inte värd att dö heller.
Jag borde få lida för alla gånger jag svikit, ljugit och bedragit er!
Varför ger ni inte bara upp?!
Ni kommer ALDRIG kunna hjälpa mig.
Aldrig.
Jag är förlorad.
Jag kommer aldrig bli någon.
Ingen kommer orka stå ut med mig tillräckligt länge.
Alla kommer försvinna tillslut.
Alla kommer tröttna och då står jag ensam kvar.
Utan modet att ta mitt liv.
Då kommer jag leva ensam, tycka synd om mig själv.
Då är det ni som skrattar åt mig.
Och det är rätt.
Det är vad ni borde gjort för längesen.
Ser ni inte hur fel jag är?
Att jag ständigt klagar.
Jag har inga problem.
Jag mår illa av mig själv.
Men ni verkar inte förstå och ännu en gång lägger jag skulden på er.
Men jag vet, allt är mitt fel.
Skulle ni ge upp är det för att jag är för jobbig.
Skulle ni skicka iväg mig är det för att ni inte vill ha mig mer och allt är mitt fel.
Jag vet att jag inte är lätt att hantera.
Jag kan ju förfan inte ens hantera mig själv!
Ni verkar inte kunna se hur äcklig jag är..
Men jag förstår att ni blir arga.
Jag förstår det för det hade jag också blivit.
Det blir jag, arg på mig själv.
För att jag ser alla fel och hur jag kan ändra på det men ändå väljer jag att fortsätta som jag gör.
Jag förtjänar ångesten som äter upp mig inifrån.
Jag hatar att se era blickar.
Fulla av besvikelse när mina armar och ben ännu en gång pryds av skärsår..
Jag vet ju att det är fel.
Jag vet att jag inte borde och trots att jag vet att jag sårar dem jag älskar mest så kan jag inte sluta.
Är jag inte självisk?
Sluta tjata om skolan!
Jag vet att jag borde.
Men ser du inte att jag knappt överlever?!
Jag kan ju inte andas..
Jo, jag är självisk och förtjänar inte eran kärlek eller omtanke.
Jag bara väntar på den dagen då ni ger upp.
Jag är inte värd er omtanke.
Jag är inte värd någonting.
Värdelös.
Det är vad jag är.
Använd mig och släng iväg mig sen.
Det är vad jag är värd.
Jag förtjänar inte lycka.
Jag förtjänar inte att le.
Jag borde låtit ångesten dödat mig för längesen.
Jag borde dött när jag hade chansen.
Tagit livet av mig.
Du hade mina föräldrar sluppit allt.
Sluppit dras med mig.
Sluppit oroa sig för mig.
Dom hade kunnat vara lugna.
Dom hade kunnat vara glada.
Jag borde kunna ta hand om mig själv.
Men jag behöver tillsyn 24/7.
Det är inte rätt.
Jag är inte sjuk.
Jag är egentligen precis som alla andra.
Jag mår inte dåligt.
Det enda jag kan göra för er.
Ni som hjälper mig.
Är att klaga.
Jag klagar om hur "dåligt" jag mår.
Låter er plocka upp bitarna av mig.
Det är inte okej!
Ni bryr er, ni tar hand om mig.
Ni försöker stå ut..
Förlåt för allt jg gjort.
Förlåt för alla gånger jag svikit er.
För alla gånger jag ljugit för att dölja mitt beroende.
Sen bara skrattat er i ansiktet när ni säger att ni bryr er.
Kan ni inte bara ta mitt liv?
Jag är inte värd att leva.
Egentligen inte värd att dö heller.
Jag borde få lida för alla gånger jag svikit, ljugit och bedragit er!
Varför ger ni inte bara upp?!
Ni kommer ALDRIG kunna hjälpa mig.
Aldrig.
Jag är förlorad.
Jag kommer aldrig bli någon.
Ingen kommer orka stå ut med mig tillräckligt länge.
Alla kommer försvinna tillslut.
Alla kommer tröttna och då står jag ensam kvar.
Utan modet att ta mitt liv.
Då kommer jag leva ensam, tycka synd om mig själv.
Då är det ni som skrattar åt mig.
Och det är rätt.
Det är vad ni borde gjort för längesen.
Ser ni inte hur fel jag är?
Att jag ständigt klagar.
Jag har inga problem.
Jag mår illa av mig själv.
Men ni verkar inte förstå och ännu en gång lägger jag skulden på er.
Men jag vet, allt är mitt fel.
Skulle ni ge upp är det för att jag är för jobbig.
Skulle ni skicka iväg mig är det för att ni inte vill ha mig mer och allt är mitt fel.
Jag vet att jag inte är lätt att hantera.
Jag kan ju förfan inte ens hantera mig själv!
Ni verkar inte kunna se hur äcklig jag är..
Men jag förstår att ni blir arga.
Jag förstår det för det hade jag också blivit.
Det blir jag, arg på mig själv.
För att jag ser alla fel och hur jag kan ändra på det men ändå väljer jag att fortsätta som jag gör.
Jag förtjänar ångesten som äter upp mig inifrån.
Jag hatar att se era blickar.
Fulla av besvikelse när mina armar och ben ännu en gång pryds av skärsår..
Jag vet ju att det är fel.
Jag vet att jag inte borde och trots att jag vet att jag sårar dem jag älskar mest så kan jag inte sluta.
Är jag inte självisk?
Sluta tjata om skolan!
Jag vet att jag borde.
Men ser du inte att jag knappt överlever?!
Jag kan ju inte andas..
Jo, jag är självisk och förtjänar inte eran kärlek eller omtanke.
Jag bara väntar på den dagen då ni ger upp.
Kommentarer
Trackback
