Everything's magic
Det är på riktigt. Det är på riktigt. Det är på riktigt. Det är..
Jag måste intala mig själv, det är faktiskt på riktigt, du är på riktigt!
Jag förstår det inte riktigt. Kanske vill jag inte förstå?
Det känns ju så overkligt ibland, varför har det hänt förut? Varför tror jag mig veta vad som kommer hända?
Det händer aldrig.. Men det känns alltid så, som att jag vet.
Det är rätt overkligt, orealistiska saker som jag tror mig kommer hända. Det gör det hela ännu mer konstigt.
Varför händer det aldrig?!
Varför?..
Förutom det faktum att man ständigt, ibland bara då och då, måste säga till sig själv att det faktiskt är verklighet, att det faktiskt händer på riktigt, så är det jävligt svårt att skilja på inbillning och verkligehet.
Ser man verkligen det man ser eller ser man det man vill se?
Om man ser det man vill se..? Då måste ju det vara rätt, eller?
Man om man ser sånt, som man kanske inte vill se.. Och andra säger att det är inbillning? Jag förstår inte riktigt.
Man kan väl ändå inte se sånt som inte finns? Om jag ser det.. Då finns det ju för mig, eller hur?
Om det finns för mig, då är det väl ändå på riktigt?
Så många frågor som aldrig kommer få några svar..
Nåt nytt!!!! ATT VETA ATT MAN LEVER!
Vill skruva på kranen, fylla på badkaret med vatten och lägga mig där i, med kläder och allting på mig. Bara ligga där tills vattnet blir kallt och jag börjar frysa..
När man badat och ska tömma karet på vatten.. Då ska man sitta kvar, kura ihop sig och känna hur värmen försvinner.. Hur man fryser mer och mer och det skyddande vattnet rinner undan.
På något sätt vet man att man lever då.
Det är samma sak om man sitter vid järnvägsspåret och ser tågen åka förbi.
Man ska stå riktigt, riktigt nära kanten.. Det är då det är som bäst.
Man ska kunna sträcka ut handen, inte alltför mycket, och kunna nudda tåget som susar förbi.
Man ska stå tillräckligt nära för att ett kliv ut ska räcka.
Man ska få känslan av att ha kontroll, över sitt liv, över sin död.
Ibland längtar jag, jag är inte fri. Inte än på länge. Jag vet att det kommer ta ett tag.
Jag kan inte säkert säga att jag aldrig kommer göra det igen. Då skulle jag ljuga.
Det är ett beroende, det är vackert, det är skoningslöst. Man fastnar så jävla lätt.
Jag är påväg, det vet jag iaf.
Jag går inte längre omkring med ett rakblad i fickan.
Förr hade jag det allt som oftast, som säkerhet, ifall någonting skulle hända.
Numera har jag bara ett hemma, som säkerhet. Nej, mest för att jag inte är riktigt redo för att släppa det helt. Än.
När den dagen kommer. Den dagen då jag slänger även mitt rakblad som ligger här hemma. Den dagen vet jag att jag är stark.
Kanske kommer jag även efter det pilla ut fler rakblad från hyvlar, kanske kommer jag även efter det falla tillbaka.
Man ska aldrig säga aldrig.
Kan inte låva någonting. (låva med å = ängladialekt) Aldrig.
Hur kan man egentligen fastna så hårt i någonting så sjukt som att skada sig själv?
Det är inte bara med rakblad jag har försökt. Har försökt med det mesta.
Men ska ju sluta nu, inte skära mera.
Då gråter Enhörningarna. Det går inte. De ska skratta och vara glada.
Lång meningslös text precis som vanligt.
Skulle vara bra om mina texter någon gång fick en mening.
Men det som betyder något för någon kan vara ett enda virrvarr för en annan.
Det finns de som inte vågar leva men inte heller vågar dö. Jag är delvis en av dem. Jag hatar mig själv för det.
Dock så vågar jag leva mer än de flesta andra, jag är mig själv, så gott jag kan och jag tänker inte alltför mycket på alla andra.
Man kan säga att jag har livlig fantasi, är anmält dum i huvudet eller t.o.m psykiskt störd men ja, jag är sådan.
Jag vill ha ett lamm med tassar så att det inte gör ont när det sparkas i sömnen för att det drömmer att det springer över gröna ängar.
enhörningarna gråter för att jag har skadat mig, men sjunger man för dem så blir de glada igen.
Dock kan jag inte rätt sång..
Nu vet jag inte mera.
Jag måste intala mig själv, det är faktiskt på riktigt, du är på riktigt!
Jag förstår det inte riktigt. Kanske vill jag inte förstå?
Det känns ju så overkligt ibland, varför har det hänt förut? Varför tror jag mig veta vad som kommer hända?
Det händer aldrig.. Men det känns alltid så, som att jag vet.
Det är rätt overkligt, orealistiska saker som jag tror mig kommer hända. Det gör det hela ännu mer konstigt.
Varför händer det aldrig?!
Varför?..
Förutom det faktum att man ständigt, ibland bara då och då, måste säga till sig själv att det faktiskt är verklighet, att det faktiskt händer på riktigt, så är det jävligt svårt att skilja på inbillning och verkligehet.
Ser man verkligen det man ser eller ser man det man vill se?
Om man ser det man vill se..? Då måste ju det vara rätt, eller?
Man om man ser sånt, som man kanske inte vill se.. Och andra säger att det är inbillning? Jag förstår inte riktigt.
Man kan väl ändå inte se sånt som inte finns? Om jag ser det.. Då finns det ju för mig, eller hur?
Om det finns för mig, då är det väl ändå på riktigt?
Så många frågor som aldrig kommer få några svar..
Nåt nytt!!!! ATT VETA ATT MAN LEVER!
Vill skruva på kranen, fylla på badkaret med vatten och lägga mig där i, med kläder och allting på mig. Bara ligga där tills vattnet blir kallt och jag börjar frysa..
När man badat och ska tömma karet på vatten.. Då ska man sitta kvar, kura ihop sig och känna hur värmen försvinner.. Hur man fryser mer och mer och det skyddande vattnet rinner undan.
På något sätt vet man att man lever då.
Det är samma sak om man sitter vid järnvägsspåret och ser tågen åka förbi.
Man ska stå riktigt, riktigt nära kanten.. Det är då det är som bäst.
Man ska kunna sträcka ut handen, inte alltför mycket, och kunna nudda tåget som susar förbi.
Man ska stå tillräckligt nära för att ett kliv ut ska räcka.
Man ska få känslan av att ha kontroll, över sitt liv, över sin död.
Ibland längtar jag, jag är inte fri. Inte än på länge. Jag vet att det kommer ta ett tag.
Jag kan inte säkert säga att jag aldrig kommer göra det igen. Då skulle jag ljuga.
Det är ett beroende, det är vackert, det är skoningslöst. Man fastnar så jävla lätt.
Jag är påväg, det vet jag iaf.
Jag går inte längre omkring med ett rakblad i fickan.
Förr hade jag det allt som oftast, som säkerhet, ifall någonting skulle hända.
Numera har jag bara ett hemma, som säkerhet. Nej, mest för att jag inte är riktigt redo för att släppa det helt. Än.
När den dagen kommer. Den dagen då jag slänger även mitt rakblad som ligger här hemma. Den dagen vet jag att jag är stark.
Kanske kommer jag även efter det pilla ut fler rakblad från hyvlar, kanske kommer jag även efter det falla tillbaka.
Man ska aldrig säga aldrig.
Kan inte låva någonting. (låva med å = ängladialekt) Aldrig.
Hur kan man egentligen fastna så hårt i någonting så sjukt som att skada sig själv?
Det är inte bara med rakblad jag har försökt. Har försökt med det mesta.
Men ska ju sluta nu, inte skära mera.
Då gråter Enhörningarna. Det går inte. De ska skratta och vara glada.
Lång meningslös text precis som vanligt.
Skulle vara bra om mina texter någon gång fick en mening.
Men det som betyder något för någon kan vara ett enda virrvarr för en annan.
Det finns de som inte vågar leva men inte heller vågar dö. Jag är delvis en av dem. Jag hatar mig själv för det.
Dock så vågar jag leva mer än de flesta andra, jag är mig själv, så gott jag kan och jag tänker inte alltför mycket på alla andra.
Man kan säga att jag har livlig fantasi, är anmält dum i huvudet eller t.o.m psykiskt störd men ja, jag är sådan.
Jag vill ha ett lamm med tassar så att det inte gör ont när det sparkas i sömnen för att det drömmer att det springer över gröna ängar.
enhörningarna gråter för att jag har skadat mig, men sjunger man för dem så blir de glada igen.
Dock kan jag inte rätt sång..
Nu vet jag inte mera.
Hur det blev som det blev..
Allt..
Det började väl för ca. 1,5 år sedan skulle jag tro. Jag började med at riva bara lätt med en nagelsax. Folk typ såg, för även om det inte var mycket, så tannade det kvar någon dag eller två. Och folk reagerade, till en början var det nog det som fick mig att fortsätta. Var inte så mycket till en början men det blev värre och värre. Vågade ta till andra metoder, skrapa djupare och tillslut fick jag tag i ett rakblad, det var slött men det gick ändå bättre att skära med. Sen så kom jag på hur man pillade ut rakbladen ur rakhyvlar och då kunde det bara bli bättre. Man behövde knappt anstränga sig alls, bara nästan nudda huden och dra till för att blodet skulle sippra fram och ju mer man tryckte desto mer utav glittret fick man se..
Jag brukar skära rätt så mycket, kanske tänker att jag bara ska göra det en gång men det brukar bli runt 5-10.
När jag bestämt mig för att sluta så skulle jag göra det för sista gången typ. Skulle bara göra det en gång, för att få se blodet en sista gång men det slutade med att det blev runt 70 st och rätt så djupa.
Jag blev aningen rädd när jag räknade dem, blev lite rädd för mig själv för jag insåg vad jag egentligen var kapabel till.
Det var som sagt kvällen innan jag "slutade". Dagen efter blev det yttligare en ca. 10 st, denna gången blev de dock djuoa på riktigt. Jag kunde känna det redan innan jag såg det. Det stack till på ett sätt som det inte gjort innan och jag såg hur huden öppnade sig, man såg vitt och sen började blodet rinna.
Då blev jag rädd på riktigt och kände morgonen efter att nu fick det vara slut på riktigt, jag hade gått för långt.. Samtidigt hade jag en känsla att jag ville prova igen, man blir aldrig klar.
Känslan efter att ha skurit sig kan vara olika. Som en gång då jag gjort jättemycket och det verkligen sved och gjorde jätteont, jag kunde knappt andas och än mindre sova efteråt. Då kändes det inte direkt bra att ha skurit sig.
Men första gången jag skar mig med ett rakblad som jag pillat ut från en rakhyvel, efter jag skurit mig med det rakbladet, när jag satt och torkade blodet så var jag riktigt nöjd. Jag kände lugn och jag var verkligen nöjd med mig själv. Rätt sjukt att vara nöjd över en sådan sak. Jag satt och log och torkade blod och det kändes bra..
Den gången var jag dock hemma hos en kompis och blev senare missnöjd med mig själv, över att ha gjort det hemma hos honom. Det var dåligt av mig.
Varför jag gör det är lite olika. Ibland kan jag få känslan av att jag bara måste se glittret (ja, jag har faktiskt glitter i mitt blod och det är vackert). Ibland kan jag vara så fylld utav ångest att jag bara måste lätta på trycket. Ibland kan jag bara vilja skära bort min otillräcklighet, skada mig för att jag hatar mig. Ibland är jag så sjuk att bara för att såren börjar försvinna så vill jag bättra på dem och skär därför mer, trots att hela armarna är fulla utav sår och ärr så räcker det inte. Det är aldrig tillräckligt bra, måste få mer..
Just nu försöker jag sluta, känner på mig att jag kommer falla tillbaka både en och två gånger om än inte helt så iaf känna på bladet igen, känna hur det smeker fram glittret. Men jag ska göra mitt bästa för jag vet nu att det inte bara skadar mig själv utan även andra runt omkring mig..
Hade inte tänkt skriva en text om hur allt blev som det blev, om varför eller hur jag skär mig, men nu blev det så.
Hade ändå inte uppdaterat bloggen på länge. Puss :*
Det började väl för ca. 1,5 år sedan skulle jag tro. Jag började med at riva bara lätt med en nagelsax. Folk typ såg, för även om det inte var mycket, så tannade det kvar någon dag eller två. Och folk reagerade, till en början var det nog det som fick mig att fortsätta. Var inte så mycket till en början men det blev värre och värre. Vågade ta till andra metoder, skrapa djupare och tillslut fick jag tag i ett rakblad, det var slött men det gick ändå bättre att skära med. Sen så kom jag på hur man pillade ut rakbladen ur rakhyvlar och då kunde det bara bli bättre. Man behövde knappt anstränga sig alls, bara nästan nudda huden och dra till för att blodet skulle sippra fram och ju mer man tryckte desto mer utav glittret fick man se..
Jag brukar skära rätt så mycket, kanske tänker att jag bara ska göra det en gång men det brukar bli runt 5-10.
När jag bestämt mig för att sluta så skulle jag göra det för sista gången typ. Skulle bara göra det en gång, för att få se blodet en sista gång men det slutade med att det blev runt 70 st och rätt så djupa.
Jag blev aningen rädd när jag räknade dem, blev lite rädd för mig själv för jag insåg vad jag egentligen var kapabel till.
Det var som sagt kvällen innan jag "slutade". Dagen efter blev det yttligare en ca. 10 st, denna gången blev de dock djuoa på riktigt. Jag kunde känna det redan innan jag såg det. Det stack till på ett sätt som det inte gjort innan och jag såg hur huden öppnade sig, man såg vitt och sen började blodet rinna.
Då blev jag rädd på riktigt och kände morgonen efter att nu fick det vara slut på riktigt, jag hade gått för långt.. Samtidigt hade jag en känsla att jag ville prova igen, man blir aldrig klar.
Känslan efter att ha skurit sig kan vara olika. Som en gång då jag gjort jättemycket och det verkligen sved och gjorde jätteont, jag kunde knappt andas och än mindre sova efteråt. Då kändes det inte direkt bra att ha skurit sig.
Men första gången jag skar mig med ett rakblad som jag pillat ut från en rakhyvel, efter jag skurit mig med det rakbladet, när jag satt och torkade blodet så var jag riktigt nöjd. Jag kände lugn och jag var verkligen nöjd med mig själv. Rätt sjukt att vara nöjd över en sådan sak. Jag satt och log och torkade blod och det kändes bra..
Den gången var jag dock hemma hos en kompis och blev senare missnöjd med mig själv, över att ha gjort det hemma hos honom. Det var dåligt av mig.
Varför jag gör det är lite olika. Ibland kan jag få känslan av att jag bara måste se glittret (ja, jag har faktiskt glitter i mitt blod och det är vackert). Ibland kan jag vara så fylld utav ångest att jag bara måste lätta på trycket. Ibland kan jag bara vilja skära bort min otillräcklighet, skada mig för att jag hatar mig. Ibland är jag så sjuk att bara för att såren börjar försvinna så vill jag bättra på dem och skär därför mer, trots att hela armarna är fulla utav sår och ärr så räcker det inte. Det är aldrig tillräckligt bra, måste få mer..
Just nu försöker jag sluta, känner på mig att jag kommer falla tillbaka både en och två gånger om än inte helt så iaf känna på bladet igen, känna hur det smeker fram glittret. Men jag ska göra mitt bästa för jag vet nu att det inte bara skadar mig själv utan även andra runt omkring mig..
Hade inte tänkt skriva en text om hur allt blev som det blev, om varför eller hur jag skär mig, men nu blev det så.
Hade ändå inte uppdaterat bloggen på länge. Puss :*
