Jag vill inte vara rädd..
Att vara så rädd för att förlora någon..
Att älska någon så mycket att man är villig att göra vadsomhelst för att den perrsonen ska bli lycklig.
Jag håller på att bli knäpp.. Jag vet inte hur mycket till Toto orkar, hur mycket mer mig hon orkar ta hand om.
Jag blir ju bara värre och värre, dag för dag..
Jag vet att hon måstte vara sina vänner, att hon behöver dom och dom henne, men jag vill inte.
Jag vill att hon ska vara med mig, så jag klarar mig och får vara med henne och kan få hennes kärlek..
Om jag är med henne och hennes eller mina kompisar samtidigt så går det inte, jag blir helt deprimerad, mest om vi är med hennes kompisar för då får inte jag all hennes uppmärksamhet, all hennes kärlek..
Jag behöver den, jag är alldeles för krävande.
Jag är ju en otroligt dålig männska om jag hindrar henne från att vara med sina vänner, det måste hon ju..
För mig är det inte lika viktigt att vara med mina vänner, jag vill ju vara med henne, jag behöver ju henne.
Det är väl klart jag behöver mina vänner också, men dom ger mig inte samma sorts kärlek, inte lika öppet, inte lika mycket och det är det jag behöver..
Häromdan trodde jag att det var slutet, jag förberedde mig på att hon skulle söga att hon inte orkade mer och att hon inte ville vara med mig längre.
Jag skar mig så djupt att jag blev rädd och bad om hennes hjälp, trots det att jag trodde hon skulle avfärda mig.
Men jag älskar ju henne så jag hoppades ändå på att hon skulle hålla ut..
Nästan varje dag, oftast på kvällarna, så gråter jag i hennes famn om jag får. Berättar att jag är rädd för att förlora henne, att jag inte vet vad som är fel med mig. Ber om förlåtelse för att jag utsätter henne för det osv..
Jag är helt enkelt hopplös..
Jag bara utsätter henne för en massa skit, bara är sjukt egoistisk.
Vill att hon bara ska vara med mig för att JAG vill det, för att JAG behöver henne, för att JAG älskar henne, för att JAG är psykiskt instabil och inte kan hantera mina känslor..
Jag vet inte vad jag ska göra, om hon försvinner från mig, om vi inte klarar oss så kommer jag ta slut. JAg kommer dö, åtminstone inombords..
Jag är en sån otroligt dålig person att jag förtjänar att den bästa personen jag någonsin träffat, den mest underbara person som någonsin existerat, den person som hjälpt mig mest, försvinner från mig, bara lämnar mig.
Helst utan förklaring, eller med orden att hon inte orkar mer. Så skulle jag bli galen av längtan och till slut..
Ständigt går jag och är orolig, orolig för att hon ska skada sig, orolig för att hon ska försvinna från mig, lämna mig. SLuta älska mig.
Oro. Oro, oro..
Ångesten och oron samsas inte inom mig. Dom försöker båda två ta lika mycket plats, både två rivs och bitts för att få plåga mig mest. Ångesten vinner ooftast, ligger och river i bröstet eller i magen på mig..
Jag hatar det..
Samtidigt som det måste få plats andra känslor också..
Att älska någon så mycket att man är villig att göra vadsomhelst för att den perrsonen ska bli lycklig.
Jag håller på att bli knäpp.. Jag vet inte hur mycket till Toto orkar, hur mycket mer mig hon orkar ta hand om.
Jag blir ju bara värre och värre, dag för dag..
Jag vet att hon måstte vara sina vänner, att hon behöver dom och dom henne, men jag vill inte.
Jag vill att hon ska vara med mig, så jag klarar mig och får vara med henne och kan få hennes kärlek..
Om jag är med henne och hennes eller mina kompisar samtidigt så går det inte, jag blir helt deprimerad, mest om vi är med hennes kompisar för då får inte jag all hennes uppmärksamhet, all hennes kärlek..
Jag behöver den, jag är alldeles för krävande.
Jag är ju en otroligt dålig männska om jag hindrar henne från att vara med sina vänner, det måste hon ju..
För mig är det inte lika viktigt att vara med mina vänner, jag vill ju vara med henne, jag behöver ju henne.
Det är väl klart jag behöver mina vänner också, men dom ger mig inte samma sorts kärlek, inte lika öppet, inte lika mycket och det är det jag behöver..
Häromdan trodde jag att det var slutet, jag förberedde mig på att hon skulle söga att hon inte orkade mer och att hon inte ville vara med mig längre.
Jag skar mig så djupt att jag blev rädd och bad om hennes hjälp, trots det att jag trodde hon skulle avfärda mig.
Men jag älskar ju henne så jag hoppades ändå på att hon skulle hålla ut..
Nästan varje dag, oftast på kvällarna, så gråter jag i hennes famn om jag får. Berättar att jag är rädd för att förlora henne, att jag inte vet vad som är fel med mig. Ber om förlåtelse för att jag utsätter henne för det osv..
Jag är helt enkelt hopplös..
Jag bara utsätter henne för en massa skit, bara är sjukt egoistisk.
Vill att hon bara ska vara med mig för att JAG vill det, för att JAG behöver henne, för att JAG älskar henne, för att JAG är psykiskt instabil och inte kan hantera mina känslor..
Jag vet inte vad jag ska göra, om hon försvinner från mig, om vi inte klarar oss så kommer jag ta slut. JAg kommer dö, åtminstone inombords..
Jag är en sån otroligt dålig person att jag förtjänar att den bästa personen jag någonsin träffat, den mest underbara person som någonsin existerat, den person som hjälpt mig mest, försvinner från mig, bara lämnar mig.
Helst utan förklaring, eller med orden att hon inte orkar mer. Så skulle jag bli galen av längtan och till slut..
Ständigt går jag och är orolig, orolig för att hon ska skada sig, orolig för att hon ska försvinna från mig, lämna mig. SLuta älska mig.
Oro. Oro, oro..
Ångesten och oron samsas inte inom mig. Dom försöker båda två ta lika mycket plats, både två rivs och bitts för att få plåga mig mest. Ångesten vinner ooftast, ligger och river i bröstet eller i magen på mig..
Jag hatar det..
Samtidigt som det måste få plats andra känslor också..
Don't let me get me..
Jag vet inte.
Jag vet faktiskt inte, vet inte vad det är med mig.
Overklighetskänslorna har kommit tillbaka, får dom nästan varje dag numera.
Jag har ju slarvat med min medicin och sådär, tagit flera åt gången och sen inte tagit några alls. Beror väl antagligen på det..
Psykoser har jag fått en del också, vet inte om jag inbillar mig själv att jag blir psykotisk bara för att jag typ tycker det är "koolt" eller om jag verkligen blir psykotisk?
Oftast när jag blir "psykotisk" brukar jag bli livrädd, tro att jag ska dö.. Den känslan, att vara sådär rädd, går inte att beskriva.
Sen tror jag ju att saker pratar med mig och att "dom" säger att jag inte får göra saker eller något liknande.
Jag tycker synd om Toto de gånger jag blir "psykotisk"..
Att jag utsätter henne för det. Att jag blir rädd för allt, även henne och att jag typ gråter och tror att hon vill döda mig osv..
Jag är den sämsta flickvän man kan ha..
Jag borde vara lycklig, jag har en trevlig familj, visst bråkar vi då och då men det gör ju alla. Och jag har världens bästa vänner som ställer upp för mig och stöttar mig osv, men dom försummar jag ju.
Jag har världens bästa flickvän som jag älskar och som älskar mig.
Men ändå, trots att jg har allt det här, så har jag en begäran att skada mig, att vilja dö då och då, antagligen alltför ofta. Vill bo på behandlingshem, antagligen bara för att verka speciell (-.-) och vill ibland inte bo hos min familj.
Dock är det bättre nu, fast eftersom jag har börjat slarva med medicinen igen så börjar jag bli mer och mer "deprimerad", kan iofs också bero på att skolan snart börjar igen och jag verkligen inte har någon lust..
Vill inte behöva gå upp jättetidigt för att hinna med någon jävla buss som går till en skola som jag inte ens vill gå på för att sen vara där hela dagen innan jag tar bussen hem igen och kommer hem jättesent.
Kommer knappt kunna vara med Toto och det gör ont, för ont..
Kommer säkert hamna i det självdestruktiva igen och skolka en massa, kommer bli ett riktigt problembarn som jag var i våras.. Har väl varit det en del i sommar också, med snattningen och soc och det.
Blir både bup och soc till hösten. Hur fan ska jag orka?
Det är bara att låtsas att allt är bra, eller inte säga någonting alls.
Om jag låtsas så kommer dom antagligen förklara mig som "frisk" och så kommer jag skylla på dom och intala mig själv att de inte bryr sig för att dom inte ser hur "dåligt" jag mår och så blir jag helt suicidal..
Och säger jag ingenting så kommer det säkert hålla på i evigheter..
Vad fan ska jag göra? Ingenting leder ju till någonting bra!
Jag vet inte om jag orkar mer, jag bara tär på Toto. Snackar en massa skit, gråter en massa och typ berättar om miitt begär att skära mig hela tiden och om att jag vill dö.
Det kan ju inte kännas särskilt bra för henne menar jag.
Jag vet inte.. om hon tröttnar så kommer jag säkert inte ens orka hålla mig själv vid liv, trots att jag älskar henne så mycket!
Jag skriver antagligen såhär just nu bara för att jag känner mig helt suicidal och tror attt jag skulle kunna, våga, ta livet av mig. Men i själva fallet skulle jag aldrig ha mod nog att göra något sådant, jag är för feg eller vill kanske inte tillräckligt.
Innerst inne vet jag ju att allt är bra och att jag borde vara glad men jag inbillar mig själv att det inte är det för att jag ska vara speciell och en jävla attentionwhore.
Fan vad jag hatar mig själv ibland alltså. Jag klagar så på andra mönniskor men seriöst, jag vet att jag inte är ett dugg bättre själv.
Jag försummar allt och alla, jag tänker illa om Toto, det gör ont att erkänna det men jag måste det. Tyvärr..
Förut var jag livrädd, nära till att börja gråta vilken sekund som helst och hon ber mig gå in och kolla om hennes pizza är klar.. Då kändes det som att hon utnyttjar mig och inte älskar mig, inte bryr sig.
Men hon har väl förstått att jag inte har några egentliga problem och behandlar mig som en helt "vanlig" människa som jag egentligen är.
Längtar så sjukt efter rakblad just nu.. Det är fel, men det är så jag känner.
JAG BEHÖVER DOM JU FÖRHELVETE INTE ENS!! Jag är så patetisk man kan bli -.-
Seriöst, jag har flera gånger försökt knarka tabletter, har fixat hos Maggan, från hennes badrumsskåp och har sparat min medicin. Min mor har hittat det flera gånger.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag vågar ju inte förstöra mig själv på riktigt. Är så jävla feg.
Att Robert och Daniel sa att jag aldrig kommer klara av att ta livet av mig taggar mig fortfarande. Typ som att jag måste visa dom att jag visst kan det, att jag inte är helt värdelös.
Jag vill bli våldtagen, utnyttjad. Vill att någon ska vilja ha mig så mycket att dom/den är villig att ta till våld för att få mig.
Men mest vill jag väl bara vara speciell och sen vill jag väl inte vara oskuld resten utav livet.
Nu blir jag arg på mig själv för att jag verkligen bevisar för mig själv att jag är så jävla patetisk så jag måste sluta skriva nu, innan jag blir verkligt suicidal och går och gör ett försök..
Pfft, skulle jag aldrig våga/klara ändå -.-
Vill bara säga att jag älskar min Toto, och missförstå ingenting och tro inte att någonting är ditt fel för det är det verkligen inte. Jag är så glad att jag har dig men du måste hjälpa mig, om du nu orkar, så att jag kan klara mig igenom mina lögner mot mig själv, så jag slutar tro att jag är "psykiskt sjuk" osv..
Du är bäst och jag kommer alltid att älska dig, vet bara inte hur länge till jag orkar.
Hur länge till du orkar med min besatthet till dig, att jag är såpass beroende av dig som jag är. Det måste ju vara jobbigt att jag hindrar dig från att vara med dina kompisar.. Förlåt mig. Men jag älskar dig <3
Jag vet faktiskt inte, vet inte vad det är med mig.
Overklighetskänslorna har kommit tillbaka, får dom nästan varje dag numera.
Jag har ju slarvat med min medicin och sådär, tagit flera åt gången och sen inte tagit några alls. Beror väl antagligen på det..
Psykoser har jag fått en del också, vet inte om jag inbillar mig själv att jag blir psykotisk bara för att jag typ tycker det är "koolt" eller om jag verkligen blir psykotisk?
Oftast när jag blir "psykotisk" brukar jag bli livrädd, tro att jag ska dö.. Den känslan, att vara sådär rädd, går inte att beskriva.
Sen tror jag ju att saker pratar med mig och att "dom" säger att jag inte får göra saker eller något liknande.
Jag tycker synd om Toto de gånger jag blir "psykotisk"..
Att jag utsätter henne för det. Att jag blir rädd för allt, även henne och att jag typ gråter och tror att hon vill döda mig osv..
Jag är den sämsta flickvän man kan ha..
Jag borde vara lycklig, jag har en trevlig familj, visst bråkar vi då och då men det gör ju alla. Och jag har världens bästa vänner som ställer upp för mig och stöttar mig osv, men dom försummar jag ju.
Jag har världens bästa flickvän som jag älskar och som älskar mig.
Men ändå, trots att jg har allt det här, så har jag en begäran att skada mig, att vilja dö då och då, antagligen alltför ofta. Vill bo på behandlingshem, antagligen bara för att verka speciell (-.-) och vill ibland inte bo hos min familj.
Dock är det bättre nu, fast eftersom jag har börjat slarva med medicinen igen så börjar jag bli mer och mer "deprimerad", kan iofs också bero på att skolan snart börjar igen och jag verkligen inte har någon lust..
Vill inte behöva gå upp jättetidigt för att hinna med någon jävla buss som går till en skola som jag inte ens vill gå på för att sen vara där hela dagen innan jag tar bussen hem igen och kommer hem jättesent.
Kommer knappt kunna vara med Toto och det gör ont, för ont..
Kommer säkert hamna i det självdestruktiva igen och skolka en massa, kommer bli ett riktigt problembarn som jag var i våras.. Har väl varit det en del i sommar också, med snattningen och soc och det.
Blir både bup och soc till hösten. Hur fan ska jag orka?
Det är bara att låtsas att allt är bra, eller inte säga någonting alls.
Om jag låtsas så kommer dom antagligen förklara mig som "frisk" och så kommer jag skylla på dom och intala mig själv att de inte bryr sig för att dom inte ser hur "dåligt" jag mår och så blir jag helt suicidal..
Och säger jag ingenting så kommer det säkert hålla på i evigheter..
Vad fan ska jag göra? Ingenting leder ju till någonting bra!
Jag vet inte om jag orkar mer, jag bara tär på Toto. Snackar en massa skit, gråter en massa och typ berättar om miitt begär att skära mig hela tiden och om att jag vill dö.
Det kan ju inte kännas särskilt bra för henne menar jag.
Jag vet inte.. om hon tröttnar så kommer jag säkert inte ens orka hålla mig själv vid liv, trots att jag älskar henne så mycket!
Jag skriver antagligen såhär just nu bara för att jag känner mig helt suicidal och tror attt jag skulle kunna, våga, ta livet av mig. Men i själva fallet skulle jag aldrig ha mod nog att göra något sådant, jag är för feg eller vill kanske inte tillräckligt.
Innerst inne vet jag ju att allt är bra och att jag borde vara glad men jag inbillar mig själv att det inte är det för att jag ska vara speciell och en jävla attentionwhore.
Fan vad jag hatar mig själv ibland alltså. Jag klagar så på andra mönniskor men seriöst, jag vet att jag inte är ett dugg bättre själv.
Jag försummar allt och alla, jag tänker illa om Toto, det gör ont att erkänna det men jag måste det. Tyvärr..
Förut var jag livrädd, nära till att börja gråta vilken sekund som helst och hon ber mig gå in och kolla om hennes pizza är klar.. Då kändes det som att hon utnyttjar mig och inte älskar mig, inte bryr sig.
Men hon har väl förstått att jag inte har några egentliga problem och behandlar mig som en helt "vanlig" människa som jag egentligen är.
Längtar så sjukt efter rakblad just nu.. Det är fel, men det är så jag känner.
JAG BEHÖVER DOM JU FÖRHELVETE INTE ENS!! Jag är så patetisk man kan bli -.-
Seriöst, jag har flera gånger försökt knarka tabletter, har fixat hos Maggan, från hennes badrumsskåp och har sparat min medicin. Min mor har hittat det flera gånger.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag vågar ju inte förstöra mig själv på riktigt. Är så jävla feg.
Att Robert och Daniel sa att jag aldrig kommer klara av att ta livet av mig taggar mig fortfarande. Typ som att jag måste visa dom att jag visst kan det, att jag inte är helt värdelös.
Jag vill bli våldtagen, utnyttjad. Vill att någon ska vilja ha mig så mycket att dom/den är villig att ta till våld för att få mig.
Men mest vill jag väl bara vara speciell och sen vill jag väl inte vara oskuld resten utav livet.
Nu blir jag arg på mig själv för att jag verkligen bevisar för mig själv att jag är så jävla patetisk så jag måste sluta skriva nu, innan jag blir verkligt suicidal och går och gör ett försök..
Pfft, skulle jag aldrig våga/klara ändå -.-
Vill bara säga att jag älskar min Toto, och missförstå ingenting och tro inte att någonting är ditt fel för det är det verkligen inte. Jag är så glad att jag har dig men du måste hjälpa mig, om du nu orkar, så att jag kan klara mig igenom mina lögner mot mig själv, så jag slutar tro att jag är "psykiskt sjuk" osv..
Du är bäst och jag kommer alltid att älska dig, vet bara inte hur länge till jag orkar.
Hur länge till du orkar med min besatthet till dig, att jag är såpass beroende av dig som jag är. Det måste ju vara jobbigt att jag hindrar dig från att vara med dina kompisar.. Förlåt mig. Men jag älskar dig <3
