Pinkshadow

Försöker överleva.
Varje minut, varje sekund är en kamp.
Försöker andas.
Men varje andetag är som gift.

Vet inte hur länge till jag orkar kämpa.
(Känner själv hur patetiskt det låter men orkar inte bry mig)
Fryser.
Vill bara sova..

Ingenting är värt någonting längre.
Jag orkar inte stå emellan hur länge som helst.
Jagg orkar inte heller välja.
Vilket val jag än gör så blir det fel..
På något sätt kommer jag aldrig kunna göra rätt.

Jag är ledsen, ledsen för all smärta och ditt brustna hjärta.
Men jag är nog inte din saviour den här gången..
Det är någon annans jobb.

Sen att jag fått min mor att gå sönder, totalt.
Hon satt och grät vid matbordet, grät pga mig.
Hon orkar inte med mig mer..
Jag är alldeles för mycket.

Nu känns det ännu mer rätt att ta livet av sig.
När jag vet att hon inte skulle behöva oroa sig mer.
Hon skulle kunna vara lugn.
Aldrig mer oroa sig över mig.
Aldrig mer behöva gå på massa möten med BUP, skolan och SOC.
Hon skulle vara fri..