Jag vill kunna leva en dag.
En endaste dag utan självhat och ångest.
En endaste dag utan oro.
En endaste dag utan att känna mig värdelös.
En endaste dag utan att misslyckas.
En endaste dag att kunna få dig glad.
En endaste dag utan att gråta.
En endaste dag utan att vara dålig.

Jag vill leva med dig, få dig att må bra.
Men jag kan inte.
Jag kan inte leva som alla andra.
Jag kan inte tänka som alla andra.
Jag kan inte vara som alla andra, hur mycket jag än vill.

Snälla, lämna mig inte.
Jag skulle inte klara det.
Jag vill inte vara utan dig.
Vill dela mitt liv med dig..

Men jag gör bara fel, hela tiden.
Jag är fel.
Men du ser inte...

Jag kan inte kontrollera mig och därför hatar jag mig själv.
Jag hatar att tänka på dig med någon annan, att du skulle kunna ha kul utan mig..
Jag fattar inte hur det kan göra så ont (?!)
Jag hatar att se bilderna.
Jag hatar tankarna.

Jag hatar att jag hatar mig och jag hatar att jag är så jävla ovärd.
Du förtjänar så mycket bättre men jag vill ha dig..
Jag kanske är egoistisk, men jag vill inte, kan inte leva utan dig.
Du är mitt liv, min luft, mitt ljus och jag älskar dig <3

Jag vill kunna stänga av mina tankar, stänga av allting.
Tankarna tar över allting och tar sönder mig.
Får mig att må så jävla dåligt.
Får mig att vilja dö.
Det värsta är att allt är mitt eget fel..
Jag vill bara radera allt, allt jävligt, allt dåligt.

Jag orkar inte!

Tänker alltid på vad jag äter..
Mår dåligt om jag äter fel saker eller för mycket, men nu för tiden spyr jag inte upp det.
För 1,5-2 år sen brukade jag spy nästan varje kväll.
Ville få ur mig allting jag ätit. (Jag vet att det inte fungerar så men det kändes bra iaf)

Jag kommer inte ihåg hur mycket jag vägde då, men jag kommer ihåg att jag var mycket smalare..
Sen för typ ett år sen började jag gå upp i vikt igen..
Gick väl upp kanske 10 kilo.
Nu har jag börjat gå ner igen.
Jag kämpar varje dag för att försöka stå emot hungern, försöka stå emot sötsuget.
Men jag misslyckas ständigt...

Så ikväll fick jag en flashback, jag vill tillbaka till för 2 år sedan.
Jag vill gå ner 20-25 kilo.
Just nu har jag ett bmi på 24,9 och jag mår illa och ryser i hela kroppen bara av att skriva det.
Jag vill ha ett bmi på iaf under 20, helst runt 18.
Det vore underbart.

Jag vill kunna se mina revben under ett tunt lager skinn, 
jag vill att mina nyckelben och höftben ska sticka ut.
Jag vill ha smala armar, smala ben.
Jag vill kunna ha kläder som alla andra..

Funderar på att starta en till blogg där jag ska skriva upp vad och hur mycket jag äter varje dag, för att ta kontroll över det här nu.
Ska önska mig gymkort i julklapp, börja träna och sluta äta.
Jag vill bli smal, så jag kan äta inför folk, ha fina kläder.
Må bra..

Nu gäller det bara att hålla kver de här tankarna tills imån.
Och hålla det här.
Vill bara skära sönder mina armar totalt när jag ser allt jävla fett!
För att inte tala om den jävla magen och benen...

Åh, jag mår så illa..
Ska leva på nyponsoppa, 20 kcal/ 100 gr <3

Skickar in en bild från typ 10 min sen och en bild från 26/5-10






Försökte få dom så lika som möjligt.. Fyfan..

Försöker överleva.
Varje minut, varje sekund är en kamp.
Försöker andas.
Men varje andetag är som gift.

Vet inte hur länge till jag orkar kämpa.
(Känner själv hur patetiskt det låter men orkar inte bry mig)
Fryser.
Vill bara sova..

Ingenting är värt någonting längre.
Jag orkar inte stå emellan hur länge som helst.
Jagg orkar inte heller välja.
Vilket val jag än gör så blir det fel..
På något sätt kommer jag aldrig kunna göra rätt.

Jag är ledsen, ledsen för all smärta och ditt brustna hjärta.
Men jag är nog inte din saviour den här gången..
Det är någon annans jobb.

Sen att jag fått min mor att gå sönder, totalt.
Hon satt och grät vid matbordet, grät pga mig.
Hon orkar inte med mig mer..
Jag är alldeles för mycket.

Nu känns det ännu mer rätt att ta livet av sig.
När jag vet att hon inte skulle behöva oroa sig mer.
Hon skulle kunna vara lugn.
Aldrig mer oroa sig över mig.
Aldrig mer behöva gå på massa möten med BUP, skolan och SOC.
Hon skulle vara fri..