Pinkshadow

Sorry för att jag upprepar mig säkert hur många ggr som helst och för att texten är en aning osammanhängande :s Baiz, men jag blev avbruten mitt i skrivningen och har väldigt svårt att formulera mig, vet inte vilka ord jag ska använda eller hur jag ska skriva för att förklara. Och sen vill jag inte behöva berätta allt i detalj heller :*

Ja, hur kär får man bli ? Är det verkligen nyttigt att bli hur kär som helst ? Till en viss grad är det ju bra att vara kär, man mår bra av att vara kär då och då men ibland kan det blir för mycket, eller kan det verkligen det ?
Jag vet inte, egentligen tror jag inte att man kan bli för kär, det borde ju inte gå.
Jag är kär. Jag är väldigt kär, har aldrig haft den här känslan förut, har aldrig känt så starkt för någon förut och det är väldigt läskigt,. Att få en känsla man aldrig känt förut, sånt är läskigt. Obekanta saker är läskiga.

Det hela började som ett skämt, det var första eller andra veckan i skolan efter sommarlovet och vi hade börjat nian, det var väldigt kul att se alla nya små sjuor. Så såg vi en pojke, med svart hår, svarta kläder och piercing i ögonbrynet. Han var söt, väldigt söt. Vi gick förbi honom och sa: (eftersom vi var/är störst på skolan nu när vi går i nian ville vi ju vara koola mot alla små sjuor såklart) "Kolla han var söt!", "Ja ! Varför är alla sjuor så söta ?"  
Han kollade på oss och såg inte särskilt glad ut. "Nehepp, blev han inte glad ?" tänkte vi. Det gick någon dag och jag berättade om pojken som inte blivit glad för några vänner som inte varit med. En av vännerna frågade hur han såg ut och jag förklarade att han hade svarta kläder, svart hår och piercing. Då började min ena vän att asgarva och jag fattade ingenting. Efter ett tag hade hon lugnat ner sig lite grann och sa att  "han" egentligen var en hon och hette Veronica och hade gått i samma fotbollslag som henne.   
Då förstod jag ju varför pojken inte blev glad, han var ju ingen pojke. Det var ju en flicka.. Jag började tänka. En flicka, en Veronica,. Det var ungefär då som skämtet började.
Skämtet var att jag var kär i Veronica, som vi alla hade trott var en han, vi skämtade om att jag var kär i "honom" och massor.  

På något sätt så blev det allvar, jag tänkte väldigt mycket på Veronica och trodde först att jag gillade henne bara för att hon såg ut som en pojke, det var därför, hade man sett att det var en tjej hade jag ju aldrig tyckt om henne, eller ?
Jag har ett tag funderat på om jag varit bisexuell eller inte, nu för tiden är det ju inte särskilt ovanligt att vara bisexuell, helst ska man ju skryta om det också, och så ska man pussa/hångla med alla sina kompisar och liknande. Jag visste inte, var det för att hon såg ut som en pojke som jag gillade henne ? Eller var det för att hon var den hon var ? Jag tänkte att, hade jag kännt henne, vetat hur hon var, hennes personlighet och allt. Då hade jag ju kunnat gilla henne för det. Men nu kände jag ju henne inte, hade inte ens pratat med henne, inte ett ord.

Sen efter ett tag fick jag hennes msn av en som gick i hennes klass. Jag skrev till henne, blev inte särskilt mycket sagt, jag visste inte vad jag skulle skriva. Visste ju inte vad hon tyckte eller hur hon skulle reagera.
Det började iaf med att jag började fråga de vanliga frågorna typ "vad gör du?", "gjort idag?", "göra i helgen?" osv.. Blev korta svar och mest "okej". Jag ville verkligen skriva med henne men hade absolut ingen aning om vad jag skulle skriva. Att det kan vara så svårt. Efter ett tag skrev jag till henne att jag gillade henne, hon bad mig definiera "gillar". Jag sa: "Gillar gillar typ" Hon svarade inte.   
Efter yttligare ett tag bad jag henne att säga vad hon tyckte om det faktum att jag gillade henne. Hon bad mig åter igen att "definiera"  Jag sa att jag inte kände henne men att jag trodde jag gillade henne på riktigt.. som kär typ.  Hon skrev: "Men jag är inte lebb"   Jag sa att jag inte heller var det (för tekniskt sett är jag ju inte det, jag är ju bisexuell). När det här hände tänkte jag att det inte var någon idé att försöka längre. Hon hade ju typ sagt att hon inte var intresserad.
Men sedan dess har det utvecklats och en dag fick jag ett sms från henne, och någon dag efter det så skrev hon att hon verkligen ville lära känna mig och att hon trodde att hon gillade mig osv..
Sedan dess har det utvecklats vidare och vi har smsat en hel del och jag tror faktiskt jag älskar henne. Eller jag vet att jag älskar henne och hon säger att hon älskar mig med. Det känns helt overkligt både att man kan känna såhär för någon som man knappt pratat med och dels för att hon säger att hon känner samma för mig.

Alltså såhär starka känslor är nästan overkligt, det är helt SJUKT !
Jag går hela dagarna och längtar efter att få se henne, och när jag väl ser henne i skolan så blir jag helt som förstenad, mina händer börjar darra helt sjukt mycket och mitt hjärta slår 10 gånger snabbare. Jag blir så glad av att se henne, men kan inte göra så mycket annat än att titta/stirra/se på henne och bara skratta/le.
Jag vill verkligen kunna prata med henne, jag menar jag älskar henne, hon säger att hon älskar mig. Då kan vi väl inte leva på de korta stunder vi går förbi varann i skolan och bara blickar ? Eller hur ?

Nej, jag hoppas verkligen det löser sig snart, att vi börjar snacka med varann och umgås och så, och såklart så hoppas jag att vi tillslut blir tsm <3 Det hade varit det optimala. Jag och min kaosflicka mot världen..

Så, tillslut, den här helt dåligt långa och säkert helt röriga texten är nog slut nu. Jag har nog fått skrivit det jag vill skulle jag tro. Om inte annat kommer kanske en edit senare, lol Men till sist vill jag bara säga/fråga kan man verkligen bli FÖR kär ? Kan man tycka om någon FÖR mycket ? Jag vet inte, men nu vet jag iaf hur det känns när man verkligen ÄLSKAR någon <3

Det finns de som har det mycket svårt, de som bara har problem, ingenting blir som de vill och allting går emot de. Sen finns det de som allting går bra för, de är snygga, rika, lyckade. Inga som helst problem.. Sen finns det de som det går bra för ibland och dåligt för ibland. De finns det flest av.  Människor får problem, av olika storlekar, vissa problem klarar man av hur lätt som helst och går sedan abar vidare och fortsätter leva som man gjorde. Andra problem kan få en att börja tvivla för ett tag, man börjar undra om det verkligen är värt att kämpa för det här, det löser sig ju aldrig iaf. Men sen löser sig problemen, man tar ett tag innan man återhämtar sig men lever sedan vidare.  Sen finns det ju de där problemen då man  verkligen har inga som helst tvivel om att de aldrig går att lösa, antingen lär man sig leva med dem eller så  tar man livet av sig, eller iaf  är deprimerad dag ut och dag in och tänker på självmord hur länge som helst,.
De som bestämmer sig för att begå självmord och lyckas, för de tar allt slut, eller är det kanske så att allt börjar ? Om livet på jorden är för svårt att leva då borde man ju avsluta det och börja leva någon annanstans. Man kan ju inte gå dag ut och dag in och bara lida och leva vidare bara för att det finns folk som älskar en..
Självmord är ju verkligen en sista väg, det som man gör sist. När man har provat allt annat och ingenting verkligen INGENTING fungerar, då är det självmord man tar till.
Att fler begår självmord nu än för 10-20 år sedan, ja, det vet jag inte varför ? Kanske uppmärksammas det bara mer nu ? Allt fler har "låtsas"problem och söker uppmärksamhet med rivsåren på armarna och sitter och beklagar sig för sina vänner om hur mkt föräldrarna hatar en när men i själva verket tycker sina föräldrar är de bästa som finns, och man älskar sin familj och har det hur bra som helst.
Jag kanske inte är den som ska snacka när det gäller det här, jag ska "skärt" mig. Jag är inte den som tar fetaste köttkniven ur lådan i köket och börjar karva, nej jag tar en sax eller ett slött rakblad, för såren får ju inte bli för djupa, för jag kan ju trots allt dö. Och det vill jag ju inte. Nej, jag vill bara känna lite, känna hur det känns och skrapa fram lite blod, bara lite grann så att man får en känsla av hur det skulle vara.. Sen sitter man där med några skrapsår på armar och liknande, man har kännt lite och man känner sig tom. Ja, jag kände mig patetisk för att jag gjorde sådär, ska jag göra något ska jag väl göra det ordentligt ? Men nej, jag gör det inte för att dö, utan för att kanske få lite extra uppmärksamhet, få vännerna att säga : "Men nej ! Gud vad har du gjort ?! Varför har du gjort sådär ?, ;__; Lova mig att du ALDRIG gör sådär igen !!!"  Man fick uppmärksamheten och man fick medlidande. Det var det man sökte, det var det man ville få fram av de där små skrapsåren..  Sen att när min mamma märkte det och knappt brydde sig utan bara sa :"Du får inte skåra i dig :<"  Ja, där fick man inte det man ville ha. Kanske vet hon att det inte är riktigt på riktigt ? Vem vet ?.. Hon kanske kunde genomskåda alltihop.
Jag vet inte varför jag sitter och skriver om det här egentligen, antagligen för att berätta sanningen för mig själv ? Berätta för mig själv, "du mår inte dåligt, du inbillar dig, du vill ha UPPMÄRKSAMHET"  Kanske, kanske inte..
Det finns ju också de som faktiskt skär sig på riktigt, de som har behov av att skada sig själva, av att skära i kroppen.

Till en början skar jag mig för att, ja, jag vet faktiskt inte riktigt varför, men jag gjrode några småriv bara för att och märkte att när folk såg det, så de brydde sig faktiskt, och ju mer jag skar destu djupare blev det faktiskt, inte tillräckligt djupt för att göra någon riktig skada men man kunde ändå se mer blod och det blev ärr till slut.. Det började med att jag skar på handlederna för det var lix där man "skulle" skära på något sätt. Men senare, när jag skar mig utav en anledning, jag skar mig på magen och överarmarna för jag ville skära i det som var äckligt, jag ville skära bort fettet. Jag klarade inte av att ha det där längre.. Villa bara få bort det. Det blev inte så djupt men det blev rätt stora sår och väldigt fula märken, det blev inga riktiga ärr, det blev mer som.. Fläckar som var mörkare än resten utav huden. Jag vet inte varför jag skrevd et här heller men måste skriva av mig iaf,,